Bokrecension :Michael Connelly – Räven

Michael Connelly tar oss åter med till Los Angeles och hans huvudperson Harry Bosch.

Numer så arbetar Bosch på Cold Case avdelningen dit han kom tillbaks efter att ha provat på tiden som pensionär ett tag. Titeln på boken syftar på den man som Bosch har jagat i 13 år och som nu åter blir aktuell i en cold case utredning.

Det är ett av dom fall som Bosch inte har kunnat släppa under sina år som mordutredare. En kvinna, Marie Gesto 22-år försvann oförklarligt och det hamnade på Boschs bord när det gick från ett vanligt försvinnande till ett mordcase.

Connelly har som vanligt skrivit en fängslande bok där intrigen stegras och får iallafall mig att längta in i boken och vilja hänga med som Boschs kollega. Connelley skriver väldigt målande och det är lätt att ”se” dom olika miljöerna framför sig.

Boken drar igång på riktigt när polisen av en slump stannar en bil sent en kväll och i den gör ett makabert fynd. Bak i bilen upptäcker man två styckade människokroppar.

Det här blir starten på en historia där Bosch kastas mellan hopp och förtvivlan på väg mot sanningen och där Connelly sveper in läsaren i illussioner om vem gärningsmannen är.

Michael Connelly som har ett förflutet som kriminalreporter på Los Angeles Times fortsätter med denna bok sin framgångsrika författarkarriär. Han har givit ut en rad kriminalromaner och jag kan verkligen rekommendera hans böcker.

Peter Ström

Bokrecension: Domen - John Grisham

Året är 1970 och boken utspelar sig i Mississippi. En 23 årig WillieTraynor som nyligen hoppat av från college får chansen att köpa en konkursad tidning, The Ford County Times, och det gör han. Strax efter detta utspelar sig ett dramatiskt våldtäcktsmord på en kvinna som var en ensamstående mamma med två små barn.

Pakter och grannsämja, fiendskapen mellan svarta och vita, rättegångar som efter mångt om mycket dömmer den skyldige till fängelse i stället för avrättning. Vad händer då sedan när den skyldige kommer ut igen?

Man får verkligen resa med den nye unge ägaren av The Ford County Times på hans äventyr. Uppleva dåtidens Mississippi, uppleva den atmosfär som förekom i din lilla byn där allt utspelar sig, lära sig de läxor unge Willie fick lära sig som ung och starkt engagerad. Men framför allt den spänning som hela utredningen, rättegången, och frisläppandet av den skyldige innebar.

Detta är normalt inte min typ utav bok, men när man väl kom in i den, så kunde jag inte sluta läsa. Otroligt välskriven och spännande. Man kände nästan doften av den goda praktmiddagen som bjöds den unge mannen hos den trevliga svarta äldre damen som inget hellre ville än att få dela med sig av sin familjs livshistoria till denne törstande journalist. Det var verligen hårda tider då på gränsen när de svarta enligt lagen kom sig mer och mer in i samhället. Tyvärr delade inte alltid folket den entusiasmen som man kunde hoppats på. Men Willie gjorde verkligen sitt för att bidra med sin bit genom sin tidning.


-Malin-

Bokrecension: Äcklig - Constance Briscoe

Detta är en otroligt känslostark och laddad bok som säkerligen kan få vem som helst att känna avsky, sorg, medlidande och många andra mycket gripande känslor. Redan från första sidan var jag fast i handlingen, och som mor själv blir man arg och uppretad över att detta faktiskt är en sann historia.

Boken handlar om en svart liten flickas uppväxt i ett hem med en mamma som behandlar henne som om hon vore smuts, lort, något som borde städas bort. Varav orsaken till att hon själv sätter i sig rengöringsmedel redan i början av boken som mycket ung flicka. Smutsen måste ju bort har mamma sagt. Att dessutom ha en styvpappa som gör saken ännu värre späder verkligen på alltihopa.
Som 13 åring blir hon lämnad själv och får helt och hållet ta hand om försörjning vid sidan av skolan. Hon arbetar hårt för att försöka nå fram till sitt mål - att bli en advokat.

Lilla Constance har verkligen fått gå igenom motgångar genom hela sin uppväxt. Boken slutade aldrig att överaska mig, gripa tag om mig, få mig att gråta. Det är hemskt att läsa om sådana grymheter, men ännu värre är att de sker i verkligheten.

Constance jobbade sig hårt fram genom livet, men hon lyckades till och med nå så långt som att bli Storbritanniens första svarta domare. Hon är verkligen ett sant bevis på att motgångar som till och med håller på att sänka en totalt, kan stärka en och man kan lyckas nå dit man vill här i livet.



-Malin-

Alfred Jarrys Övermannen

Det här var en bok som fick mig både att fnittra förtjust och att skratta högt, en roman med tvära kast om människa, maskin, cykling, alkohol och framförallt sex.

Med den inledande meningen "Kärleksakten är en handling utan betydelse, eftersom man kan upprepa den i oändlighet." Så har man här satt ribban och egentligen sagt allt om vad den här boken kommer att handla om, nämligen en mans försök att utföra kärleksakten 82 gånger på ett dygn.

Alfred Jarry som levde mallan 1873 - 1907 var en fransk författare, dramatiker och poet som även lanserade en egen vetenskap, nämligen patafysiken vilket är läran om lagarna som styr undantagen och just denna patafysik är någonting man känner av boken igenom.

Det är med en stor portion humor som denna fantasifulla roman leveraras och jag fascineras av hur modern den känns trots sina över hundra år på nacken.

jag brukar välja bra böcker att läsa men detta var absolut ett litet guldkorn i hyllan som jag tänker läsa om och varmt rekomenderar, den lilla tunna boken ser kanske inte mycket ut för världen men sidorna flyger förbi och bär på ordentligt med innehåll, alltså Övermannen, en modern roman från det trevliga lilla Sphinx bokförlag.

Ronja

Bokrecension: Stenhuggaren av Camilla Läckberg

Bokrecension: Stenhuggaren av Camilla Läckberg

Den här boken handlar om en liten flicka,som hittas drunknad av Fjällbackas hummerfiskare.
Vid obduktionen visade de sig att flickan hade sötvatten och tvålrester i lungorna.Flickan hade blivit dränkt inomhus,påklädd och utslängd i vattnet.
Patrik Hedström som arbetar på Tanumshede polisstation blir åter indragen i en komplicerad mordutredning,där omgivningen bär på hemligheter som familjekonflikter, barnporrhärvor mm.
I boken får man också tillbakablickar i från en ung kvinnas liv på 1920-talet.där två historier kommer att vävas ihop på något sätt.

Jag tycker den här boken var mycket läsvärd,för den är både spännande och intressant.
Boken väcker verkligen nyfikenheten hos mig som läsare.

Författaren heter Camilla Läckberg,hon är 36 år gammal och känd som sveriges deckarförfattare.
Camilla är uppvuxen i Fjällbacka i norra bohuslän.där skriver hon alla sina
deckare,några böcker hon har skrivit efter stenhuggaren är:Predikanten och Isprinsessan.
Camilla bor nummera i Stockholm med en man och två barn

Gitte

Den döende detektiven
Författad av Leif GW Persson.

Denna bok är nyligen utgiven. När jag först hörde om boken så tänkte jag att nu är Leif igång igen med sin roliga och säregne kriminalkommissarie Evert bäckström. Men i denna bok figurerar den tokige kriminalkommissarien enbart i utkanterna. Istället är det före detta rikskriminalchefen Lars Martin Johansson som sätts i centrum i denna bok.

Lars Martin Johansson, pensionerad före detta Rikskriminalchef, åker på en propp i hjärnan efter ett besök i korvkiosken. Han vaknar upp på sjukhuset något ranglig i sin motorik. Det är på sjukhuset han får höra om ett 25 år gammalt våldtäktsmord på 9 åriga Yasmine. Lars Martin fångas upp av händelsen och bestämmer sig för att lösa mordet. Detta gör han så fort som han kommer hem från sjukhuset. Intressanta rollfigurer framträder i boken, bl.a. det tatuerade hembiträdet Matilda, samt den ryske drängen Max, som ljudlöst rör sig omkring. GW lyckas som vanligt att karaktärisera sina rollfigurer på ett fångande och intresseväckande sätt. Med sedvanligt detektivarbeten börjar Lars Martin skickligt och metodiskt att utreda och dra slutsatser, vilket till en början leder fram till mordplatsen, som är en gammal lyxvilla i närheten av flickans föräldrahem. För att sedan lyckas ringa in mördaren utifrån dennes kopplingar till husägaren. Eftersom mordet på Yasmine är preskriberat så kan polisen inte ta över ärendet i formell mening. Men det hindrar inte Lars Martin från att ändå “ge mördaren ett erbjudande som denne inte kan motstå“. Nämligen att mördaren själv erbjuder sig att sätta sig i fängelse. Annars kommer Lars Martin att namnge honom till vissa personer som gladeligen skulle kunna tänka sig att kompenserar för den bristande rättvisa som råder. Som en röd tråd, utöver själva detektivarbetet handlar det mycket om Lars Martins sjukdomsbild. I slutet av boken är hans liv tyvärr till ända. Han dör i en hjärtattack, innan mördaren erbjuder sig att ta sitt straff. På rysk manér önskade Lars Martins dräng, Max, honom “nasdarovie“, (frid). För Max var det förövrigt självklart att ombesörja så att hans gamla chef får vila i frid. Samma kväll hittade polisen en övergiven bil på Mälaröarna. I bagageutrymmet hittade polisen ett illa åtgånget manslik, nerstuvat i en blå idrottsbag.

Leif GW Persson är känd från TV-programmet efterlyst med sin lite släpiga stil och säregen karaktär. Kriminologen som också är polisprofessor hos rikspolisstyrelsen. Vad var det han sa i en intervju en gång? Att han brukar gå igång med alkoholen någon gång i maj månad.. Om man tittar på Leifs tidigare böcker så kan man få aningar om att han i själva verket bara återspeglar sig själv i vissa karaktärsroller. Utöver hans återkommande alkoholinlägg i var och varannan mening, så talar han även varmt om olika maträtter. Även en hel del inslag av sexuella anspelningar av mera fyrkantig karaktär förekommer. Det är väl dessa egenskaper som ringar in Leifs tidigare böcker. Den döende detektiven är helt klart läsvärd! Jag har läst tidigare böcker av GW och denna sista bok är troligen den mest "seriöst" framställda.

Henrik Öst

Hanteraren, av Dick Sundevall, 2008.



1. Sammanfattning

Ungefär 150 rättegångar varje år, manipuleras av polis och åklagare i Sverige.

Polismannen Olle Liljegren gjorde en kometkarriär hos länskriminalpolisen i Stockholm, där han arbetade mot den organiserade brottsligheten. Länskriminalchefen uppskattade Olle Liljegrens prestationer och gjorde honom snabbt till en av landets genom tidernas yngsta kriminalkommissarier. Men Olle Liljegrens karriär fick ett abrupt slut, då han greps (mars 2004), anklagad för grov brottslighet, efter att Länskriminalpolisens börjat få det hett om öronen efter sina tvivelaktiga arbetsmetoder.

Det var den snabbt expanderade organiserade brottsligheten (maffian) som väckte stark samhällsdebatt under 90- talet där man uppfattade maffian som direkt systemhotande samhället. De polis - och åklagare som arbetade särskilt mot dessa maffialiknande grupperingar kom att flytta fram sina positioner i ett tyst samförstånd, i syfte att komma åt maffian. Infiltrationsverksamhet - och brottsprovokationer, kom att ses som viktiga angreppsätt. Men dessa arbetsmetoder är inte tillåtna i Sverige. Polis - och åklagare hindrades därför att öppet kunna redovisa för denna verksamhet. Olle Liljegren menar att dessa hemliga arbetsmetoder kom att bli en praxis inom Polisen, just mot den systemhotande brottsligheten.

I och med att polisens olovliga infiltrations - och brottsprovokationer hemlighålls, innebär det också att viss information måste undanhållas domstolarna, och istället att ersättas av fiktiva versioner av händelseförloppen, (här beskriver boken en rad roliga exempel för hur fel det kan bli när en utredning vrids). Domstolarna får inte chansen att göra rätt bedömning. Effekten blir att polis - och åklagare bestämmer domarnas utgång. Dessa poliser och åklagare kom därmed att utgöra en egen stat i staten.

Det var s.k. gottlandsärendet år 2000 då det uppmärksammades att en knarksäljare “råkade” dömas som köpare av sitt egna knark, som det började nystas upp att polisen omkonstruerat förundersökningen för att dölja vissa spår av olovlig infiltrations - och brottsprovokationsverksamhet där polisen i själva verket agerade köparen. Medieuppmärksamheten ledde till att Länskriminalpolisen snabbt påbörjade en omfattande “städning” för att sopa igen alla spår av olovlig verksamhet inom myndigheten. Som en effekt av detta kom Länskriminalen att offra Olle Liljegren, som ensamt kom att få bära hundhuvudet för en etablerad praxis inom Länskriminalpolisen.

2. Vad tycker jag om boken

Bokens först kapitel är spännande, ungefär som en deckare. Men snart kom detta att tappas och författaren börjar alltmer fastna i ointressanta detaljer. Det är uppenbart att författaren hela tiden söker bevisföringar som försök att sätta dit utpekade polischefer och bevisa dem skyldiga till brott i form av olovlig polisverksamhet, (infiltrations - och brottsprovokationer).

Boken/författaren tar upp väldigt mycket om det så kallade Gottlandsärendet och särskilt dåvarande Länspolismästare Carin Götblad som pekas ut som skyldig för olovlig polisverksamhet. Författaren fyller här ut 1/3 av bokens innehåll.

Jag upplever bokens upplägg som en sämre förundersökning. Jag hade önskat att författaren istället hade analyserat de faktiska förhållningsramarna inom Länskriminalens väggar istället för en massa bevisprövningar. Att Polisen bedrivit olovlig verksamhet borde väl snabbt vara avklarat på ett par sidor och inte behövas ältas genom hela boken. Jag skulle mer vilja veta de faktiska turerna för hur det egentligen förhöll sig mellan åklagarmyndighetens enhet för organiserad brottslighet och Länskriminalens motsvarande rotel. Olle Liljegren nämner ju själv om rådande informell praxis inom Polis - och åklagarväsendet. Därmed kan man ju också anta särskilt upprättade förhållningsregler. Här skulle jag vilja veta hur det egentligen förhöll sig.

3. Författaren

Dick Sundevall är känd rättsjournalist och författare. Rättsfrågor är hans stora intresse och han vill gärna belysa brister inom rättsväsendet.

Dick Sundevall är född 1946 i Uppsala.
Han blev känd i samband med hans avslöjanden kring fallet Joy Rahman. För detta nominerades han till stora journalistpriset samt mottog Ordfronts demokratipris. Han uppmärksammade även det så kallade "Rinkebymordet", bland annat med boken Tre bröder, 2005, där bl.a. han och mottog guldspaden. (Källa; Wikipedia)

Genom boken Hanteraren uppfattar jag författaren som en typisk sakframställare och paragrafryttare, som saknar inlevelseförmåga i sin framställan. En tråkig författare helt enkelt som gillar att gå i gång på brister i form av petitesser inom rättsväsendet, och gärna blåsa upp dessa. Om Dick inte varit journalist så är det min bestämda uppfattning att han skulle ha varit en framstående - och trogen rättshaverist istället.


Henrik Öst