Svärdens Väktare: Diamant svärdet och träsvärdet - Nick Perumov
Recension av: Jennifer Laében Rosén Författaren Nick Perumov är Rysslands främste fantasy författare och han har även fått priser för sitt författarskap internationellt.
Människorasen, eller ”hunnerna” som de annars heter, har sedan länge erövrat världen och har slagit de flesta icke-människorna (alver och gnomer etc) i spillror och styr över världen med en järnhand från staden Melin. Många av de andra folken (förutom i vissa fall de ”friborna) lever, när boken utspelar sig, förtryckt och de flesta i slaveri. Dankernas orakel, Ilejna, förutspådde cirka 300 år tidigare förloppet i boken om Dankernas totala förlust och i en profetia siar hon om de båda svärden som ska ”stoppa tiden” och att när Dankerna befinner sig vid utplåningens rand ska deras vedergällning komma. När danker slaven Agata blir lurad att mottaga det ena av dessa svärd, Träsvärdet Immelstorn, och hennes husbonde tar den i besittning för att sedan lämna henne att dö så börjar jakten på svärdet och de flesta börjar förbereda för krig.
Boken började på ett sätt som jag ofta hatar i just fantasy böcker, en förtryckt alvflicka hamnar av slumpen i något större som kommer omvälva världen. Många av sidokaraktärerna, fast de kan ju likväl kallas delade huvudkaraktärer, tilltalade mig ofta mer såsom den hämndlystna kungen som anar en konspiration från de som ska beskyda honom, eller spionen som mest verkar vilja hem. Det var ofta svårt att veta vad som skulle hända härnäst och världen kändes mindre glorifierad som i många andra fantasy böcker, vilket är ett stort plus från min sida. Jag kan tycka att det är irriterande när den svenska översättningen skriver ut ryska alfabetet när de pratar dankernas språk och att Perumov är väldigt mån om att påpeka om någon uttalar med brytning,vilket Agata såklart alltid måste irritera sig på, eller när en människa pratar som en riktig danker, som Agata alltid måste hänföras av. För att vara en person som säger att hennes motto i livet är att ”där det finns liv – finns det hopp” så är hon väldigt mån om att be folk att ta livet av henne, tänka att slutet är kommet och hon orkar inte mer etc. En sak jag stör mig på, som är en petetess men jag har grubblat på det en del, är när det dras ”inside skämt” inom fantasy böcker som t.ex. när de refererar talesätt som om en svensk skulle säga ”Lika som bär” till en amerikan utan att förklara i en fotnot eller liknande. En annan sak jag ogillar är när karaktärerna ofta har en suveränt klar uppfattning om vad allting är, om något är gjord av en viss textilsort eller vad en basilika liknande ört är... Och oftast är det någon högst ovanlig eller lyxig variant av något. Boken var ju dock inte helt värdelös, mestadels inte min kopp té. Boken slutade ju såklart precis när det precis kändes som att den började bli intressant och fartfylld.
