Mia Skäringer - Dyngkåt och hur helig som helst.

När jag såg Mia Skäringers föreställning på tv, Dyngkåt och hur helig som helst. Så tyckte jag att hon var super cool. Ärlig, rå och fruktansvärt rolig. Hon börjar sin föreställning iklädd en alldeles för liten bikini. Enbart. Publiken skrattar hysteriskt. Hela föreställningen pratar hon om livet som mamma, husfredsknull, barnspyor och allt annat som fyller upp hennes vardag. Därför var mitt val av biografi självklart. Jag har alltså läst Mia Skäringers bok dyngkåt och hur helig som helst. Boken är precis lika bra som jag hade förväntat mig. Hon berättar om när hon förlorade oskulden, om allt fejkat sex hon hade, hur hon spontan köpte en hund, hennes skilsmässa och om hennes cellförändringar i livmodern. Hon är rak och ärlig. Skriver exempelvis:

 ”Jag är bara så trött på superdupermorsor, självuppoffring, martyrskap, husfridsknull och falska glättiga fasader. Jag längtar efter verklighet, sårbarhet, och magar med hudbristningar. Efter människor som vågar vara sig själva utan djupa klyftor mellan hur de känner sig och vad de verkligen visar upp. ”

Det allra bästa med boken är att allt är så ärligt och händer på riktigt. Jag känner igen mig i många av hennes händelser. Jag känner helt enkelt igen mig i henne, i Mia Skäringer.

En bok som är påhittad tycker jag kan känns så fejkad och överdriven. En bok som handlar om någonting som verkligen har hänt, är så mycket mer spännande enligt mig. Av den enkla anledningen att jag gillar ärlighet och verklighet. Inte påkrystade fejkade händelser.

Frida Adolfsson