3096 Dagar av Natascha Kampusch

Jag har läst 3096 dagar av Natasha Kampusch

Natasha kidnappades på vägen till skolan som tioåring. Och var nu i händerna på en ibland psykotisk och paranoid man. Under de första åren förekom ingen misshandel, men hon tvingades leva i ett litet mörkt, kallt rum. Misshandeln började när hon var i tonåren och den blev bara grövre. Vartefter hans paranoia blev värre. Hon skulle visa tacksamhet mot honom som tagit hand om henne, räddat henne från sina föräldrar som enligt honom aldrig älskat henne. Hon skulle också uppfylla hans dröm om det lyckliga paret. Hans tanke var att hon skulle kunna bo med honom på övervåningen.

Varför jag valde just den här biografin är för att jag undrat över hennes styrka var den kom ifrån, hennes mod och hur hon kunnat förlåta. Hur hon hanterat media. Något som jag hoppades få svar på i boken. I boken beskriver hon sin mamma som en stark kvinna som har fått reda sig själv. Kärv bestämd, tårar och alltför stora känslor fick henne att bli illa berörd. ” Indianen känner ingen smärta löd hennes valspråk” Lite hårdhet skadar inte ansåg hon utan man klarar sig ur många situationer bättre på det sättet. Så jag tror att en del av Natashas styrka kommer från uppväxten med sin mor. Att ibland bita ihop och inte bryta ihop trots den svåra misshandel hon utsattes för under sin fångenskap. Hur hon kunde förlåta? Det var för tungt att ta in allt elände istället för att gå under helt så var förlåtelsen ett sätt att överleva. Också så beskriver Natasha att hon hade mycket lättare för den sjuka situationen genom att hon var barn när det hände. Och van vid att rätta sig efter vuxna. Det var inte lika förnedrande för henne att bli tillsagd vad hon skulle göra som en vuxen skulle man inte ha haft lika lätt att hantera det. Något som jag tycker är väldigt intressant i boken är när hon beskriver att hon är stolt över att hon kom så nära den som berövade henne allt, men att det ändå var det som räddade hennes liv. Hon tar upp en del om Media och deras förföljelse och hur dom velat överdriva och ibland hitta på saker om det som hänt. Hur hon inte hade något privatliv under en period, hon är också irriterad över att behöva placeras i ett fack som Stockholmssyndromet.

”  Inget är enbart svart eller vitt. Och ingen är enbart god eller ond. Samma sak gäller den som rövat bort mig. Det vill man inte gärna höra från ett kidnappningsoffer.” jag blir berörd när hon i boken beskriver hur hon fått massa människor efter sig när det enda hon vill är att få ha rätten till sin egen historia.

Jag tycker boken var jätte bra.Jag tycker det blir mer personligt att läsa en biografi man vet redan innan man börjar läsa att det hänt i verkligheten. Och därmed blir det också mer spännande.

Elin Berggren