Patron Jon Esping, var herre till Gottorps säteri i Tosterup. Han kunde varken läsa eller skriva, och hans verbala förmåga var grovhugget och enkelt.
I ung ålder var Esping biträde till en kringresande kreaturshandlare. Han blev tidigt lärd i affärer. Men framförallt lärde sig Esping att framgång ligger i kombinationen mellan slughet och tilltagsenhet. Sin fru behandlade Esping som vilken piga som helst. Han var också glad i sprit, vilket kunde gå vilt till ibland. Till och med fara för liv och lem.
Esping hade precis avslutat affärsveckan på Hotel Horn i Malmö, tillsammans med affärsvännen, den lönnfete kreaturshandlaren herr Jesperson. Efter smörgåsbordet var det dags för kaffe, konjak och cigarr. Det var då Esping, (glad i hatten), deklarerade att han ämnade bli byns nye kyrkvärd. Jesperson hade först inte uppfattat vad vännen sagt, eftersom han höll på att gräva sig i högra örat med en liten guldspade, (som han för ändamålet ständigt bar på sig i ett läderetui). Men som lämpligt svar på Espings tal, höjde han med vänster hand sitt punschglas mot Esping. Men när det väl uppenbarade sig för Jesperson att Esping faktiskt ville bli kyrkvärd, blev han först så förbluffad att armarna föll slaka ner längs hans sidor och munnen öppnades på vid gavel. Guldspaden satt kvar i örat. Hans häpenhet kunde inte ha varit större, och följdes av ett skrattanfall, så våldsamt att det var nära att kväva honom och fick blodet att stiga upp mot huvudet så kraftigt att hela huvudet svällde upp och fick guldspaden att ploppa ur örat på honom. Nej, Jesperson hade sannerligen svårt att kunna förlika sig med tanken att hans vän ville bli kyrkvärd. Sagt och gjort, parterna ingick ett vad om 100 riksdaler.
Valförberedelserna till kyrkvärdsämbetet var inte särskilt märkvärdigt för Esping. Strax innan kyrkostämman, åkte han hem och hade ett “enskilt samtal” med Nils Åstradsson, äldste son till avlidne kyrkvärden, och som sågs som den självklare efterträdaren. På ett tydligt sätt förklarade Nils sedan för kyrkstämman, att han faktiskt inte längre var intresserad av tjänsten, utan föreslog istället Esping som den självklare efterträdaren. Detta var inte riktigt vad pastorn hade tänkt, men hade för stunden inte så mycket att välja på.
Till en början av Espings karriär som kyrkvärd, var även pastorn nöjd med Espings insatser. Exempelvis begärde Esping barndop för samtliga statarfamiljers barn. Så kom det sig också, att pastorn ville diskutera ett specialfall. Nämligen Vricklund, och Elisa. Dessa var inte vigda, trots att dom varit tillsammans i 13 år och hade fyra barn tillsammans. Pastorn ansåg att detta var en oacceptabel situation, och om kyrkvärden Esping utverkade så att de två gifter sig, så har han utfört ett storverk å kyrkans vägnar. Problemet var bara att Vricklund inte var den som lät sig skrämmas så lätt. Ty, han var känd för sina herkuliska krafter. “Då han spände musklerna i sin väldiga kropp, ville eggjärn ej bita på honom“. Esping kom dock på ett enklare sätt att få Vricklund med sig på banan. Om Vricklund och hans Elisa ville bo kvar på sin gård, som stod på ofri grund, på Espings ägor, så var det bara att göra som Esping säger. Vricklund och hans Elisa fann sig tvungna att låta tvångsgifta sig om dom skulle få bo kvar på gården.
Bröllopet arrangerades hemma på Vricklunds och Elinas egna gård. Det ordnades med ett stort öltält med långbord, samt en orkester. Efter vigselakten bjöds det på smörgåsbord, följt av hälleflundra, hönsfrikassé, och avslutningsvis stekt fläsk och bruna bönor. Naturligtvis ingick det med massor av brännvin och öl. Snart blev det dags för prästen att avlägsna sig för kvällen med lite ursäkter om morgondagens förpliktelser. Ingen skulle dock sakna prästen, tvärtom var det skönt att kunna få sträcka ut på benen lite. Brudvalsen avverkades och sedan spelades det upp för dans ute på ängen fram tills det kvällades.
Ute på vägen hade det bildats en folksamling. Människor hade kommit dit för att, enligt seden, ropa fram brudparet. Efter att brudparet ropats fram, började man enligt samma sed låta skotten knalla. Det small från gevär och revolvrar. Även starkare detonationer av sprängd dynamit hördes borta i ängarna. Plötsligt hände det; en dynamitgubbe kreverade alldeles intill trappstenen, som flög i luften med brudparet! Detta fick avrunda kvällens festligheter, ansåg Esping som skickade hem folket genom att bussa hundarna på dem. Flyendes i panik över fältet sprang folk sönder tältslagen, som föll ihop, med följd att lyktor krossades och fattade eld i tältet, som snart stod i ljusan låga.
Det visade sig att brudparet klarat sig hyfsat oskadda från explosionen. Brudens ben fick dock dras tillrätta, då det hoppat ur led. Sedan var det dags för värden själv att avlägsna sig efter kvällens bravader. Nu råkade dock Esping vara rejält på lyset. Men stoltheten hindrade honom från en hjälpande hand fram till kusken. Så från hustrappan, hållandes i en styrlina, tog han sikte på grindhålet. När han så satte igång, så råkade han få något för mycket lutning framåt. Därför var han tvungen att låta benen följa upp så gott det gick, för att ej falla framstupa. Med ett stön nådde han tillslut fram till grinden. Ack, Esping hade under sin färd mot grinden, även tagit vägen genom krusbärshäcken, och där lämnat kvar byxorna som fastnat häcken. Än idag heter det om Vricklunds bröllop, att där fick värden av sig brallorna före brudgummen.
Författaren Fritiof
Fritiof Nilsson Piraten, 1895-1972. Född och uppvuxen i Vollsjö, Skåne.
Skolgången gick till en början inte särskilt bra för Fritiof. På Katedralskolan i Lund, blev han ombed att sluta, på grund av “slarvig skolgång“. På läroverket i Ystad blev han till och med relegerad för bl.a. rymning till Köpenhamn, värdshusbesök med spriförtärning, samt för att ha svara en lärare oförskämt. I relegeringsbeslutet kan man också läsa om att Fritiof också haft opassande kontakter med det motsatta könet. (Han hade tydligen träffat en dansk flicka). Men Fritiof tog sig samman och klarade tillslut sin studentexamen. Han kom att utbilda sig till jurist vid Lunds universitet 1914-1918. Fritiof kom att arbeta som advokat i år Stockholm 1919-1921, därefter som advokat i Tranås 1921-1931. Han ansågs vara en skicklig advokat och mycket underhållande i rätten. 1931-1935 bodde han i Göteborg. Nilssons debut 1932, med boken Bombi Bitt och jag, blev snabbt en succé. 1933 skrev han boken Bock i Örtagård, som också blev en stor succé. 1936-1956 bodde han i Kivik, därefter flyttade han till Malmö där han bodde om vintrarna, medan han var kvar under somrarna i Kivik och skrev sina böcker.
Fritiof författarstil
Efter att ha läst boken “bock i örtagård”, så märker man tydligt hur noga författaren är med detaljer. Han lyfter fram detaljer på ett intresseväckande sätt. (se exemplet med Jespersons guldsked i inledningen). Maträtter med vräkiga smörgåsbord skildrar Fritiof också med stor omtanke. Fritiof är också skicklig på att skildra olika personporträtt. Fritiof var ju också jurist och advokat, vilket lyser igenom ibland i boken. Han framför sig ofta sakligt, neutralt och med fraser och resonemang som påminner om juridiska resonemang. Hans beskrivningar av miljöer, landskap är också mycket detaljerade och “måleriska” och ett rent nöje att ta del av. Efter att ha läst boken så uppfattar jag också att Fritiof på ett skickligt sätt också lyckas linda in det tungrodda, tragiska och det negativa, och istället vrida fram det hela på ett komiskt, positivt och lättsamt sätt. Härlig bok helt enkelt, som man gärna läser igen!
Fritiof Nilsson har skrivit följande böcker;
Bombi Bitt och jag (1932)
Bock i Örtagård (1933)
Småländsk tragedi (1936)
Bokhandlaren som slutade bada (1937)
Historier från Färs (1940)
Tre terminer (1943)
Bombi Bitt och Nick Carter (1946)
Skepparhistorier av mig själv och andra (1952)
I Österlen Bilderbok (1953)
Vänner emellan (1955)
Flickan med bibelspråken (1959)
Prästhistorier av mig själv och andra (1961)
Vers på växel (1964)
Millionären (1965)
Historier från Österlen (1972)
Medaljerna (1973)
Bombi Bitt och hans mor (1974)
Henrik Ö
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar