Hanteraren, av Dick Sundevall, 2008.



1. Sammanfattning

Ungefär 150 rättegångar varje år, manipuleras av polis och åklagare i Sverige.

Polismannen Olle Liljegren gjorde en kometkarriär hos länskriminalpolisen i Stockholm, där han arbetade mot den organiserade brottsligheten. Länskriminalchefen uppskattade Olle Liljegrens prestationer och gjorde honom snabbt till en av landets genom tidernas yngsta kriminalkommissarier. Men Olle Liljegrens karriär fick ett abrupt slut, då han greps (mars 2004), anklagad för grov brottslighet, efter att Länskriminalpolisens börjat få det hett om öronen efter sina tvivelaktiga arbetsmetoder.

Det var den snabbt expanderade organiserade brottsligheten (maffian) som väckte stark samhällsdebatt under 90- talet där man uppfattade maffian som direkt systemhotande samhället. De polis - och åklagare som arbetade särskilt mot dessa maffialiknande grupperingar kom att flytta fram sina positioner i ett tyst samförstånd, i syfte att komma åt maffian. Infiltrationsverksamhet - och brottsprovokationer, kom att ses som viktiga angreppsätt. Men dessa arbetsmetoder är inte tillåtna i Sverige. Polis - och åklagare hindrades därför att öppet kunna redovisa för denna verksamhet. Olle Liljegren menar att dessa hemliga arbetsmetoder kom att bli en praxis inom Polisen, just mot den systemhotande brottsligheten.

I och med att polisens olovliga infiltrations - och brottsprovokationer hemlighålls, innebär det också att viss information måste undanhållas domstolarna, och istället att ersättas av fiktiva versioner av händelseförloppen, (här beskriver boken en rad roliga exempel för hur fel det kan bli när en utredning vrids). Domstolarna får inte chansen att göra rätt bedömning. Effekten blir att polis - och åklagare bestämmer domarnas utgång. Dessa poliser och åklagare kom därmed att utgöra en egen stat i staten.

Det var s.k. gottlandsärendet år 2000 då det uppmärksammades att en knarksäljare “råkade” dömas som köpare av sitt egna knark, som det började nystas upp att polisen omkonstruerat förundersökningen för att dölja vissa spår av olovlig infiltrations - och brottsprovokationsverksamhet där polisen i själva verket agerade köparen. Medieuppmärksamheten ledde till att Länskriminalpolisen snabbt påbörjade en omfattande “städning” för att sopa igen alla spår av olovlig verksamhet inom myndigheten. Som en effekt av detta kom Länskriminalen att offra Olle Liljegren, som ensamt kom att få bära hundhuvudet för en etablerad praxis inom Länskriminalpolisen.

2. Vad tycker jag om boken

Bokens först kapitel är spännande, ungefär som en deckare. Men snart kom detta att tappas och författaren börjar alltmer fastna i ointressanta detaljer. Det är uppenbart att författaren hela tiden söker bevisföringar som försök att sätta dit utpekade polischefer och bevisa dem skyldiga till brott i form av olovlig polisverksamhet, (infiltrations - och brottsprovokationer).

Boken/författaren tar upp väldigt mycket om det så kallade Gottlandsärendet och särskilt dåvarande Länspolismästare Carin Götblad som pekas ut som skyldig för olovlig polisverksamhet. Författaren fyller här ut 1/3 av bokens innehåll.

Jag upplever bokens upplägg som en sämre förundersökning. Jag hade önskat att författaren istället hade analyserat de faktiska förhållningsramarna inom Länskriminalens väggar istället för en massa bevisprövningar. Att Polisen bedrivit olovlig verksamhet borde väl snabbt vara avklarat på ett par sidor och inte behövas ältas genom hela boken. Jag skulle mer vilja veta de faktiska turerna för hur det egentligen förhöll sig mellan åklagarmyndighetens enhet för organiserad brottslighet och Länskriminalens motsvarande rotel. Olle Liljegren nämner ju själv om rådande informell praxis inom Polis - och åklagarväsendet. Därmed kan man ju också anta särskilt upprättade förhållningsregler. Här skulle jag vilja veta hur det egentligen förhöll sig.

3. Författaren

Dick Sundevall är känd rättsjournalist och författare. Rättsfrågor är hans stora intresse och han vill gärna belysa brister inom rättsväsendet.

Dick Sundevall är född 1946 i Uppsala.
Han blev känd i samband med hans avslöjanden kring fallet Joy Rahman. För detta nominerades han till stora journalistpriset samt mottog Ordfronts demokratipris. Han uppmärksammade även det så kallade "Rinkebymordet", bland annat med boken Tre bröder, 2005, där bl.a. han och mottog guldspaden. (Källa; Wikipedia)

Genom boken Hanteraren uppfattar jag författaren som en typisk sakframställare och paragrafryttare, som saknar inlevelseförmåga i sin framställan. En tråkig författare helt enkelt som gillar att gå i gång på brister i form av petitesser inom rättsväsendet, och gärna blåsa upp dessa. Om Dick inte varit journalist så är det min bestämda uppfattning att han skulle ha varit en framstående - och trogen rättshaverist istället.


Henrik Öst