Levande Musik

Levande Musik (Skivvärlden) av Terry Pratchett
Recension av Jennifer Laében-Rosén

Efter att döden varit tvungen att skörda sin adoptivdotters liv går han ut på en resa för att glömma. Och senast döden tog ledigt så slutade folk att dö, vilket visade sig inte vara det trevligaste som kunde hända, men den här gången fortsätter folk att dö vilket tyder på att någon annan kan fylla ut rocken och utföra jobbet. Och denna någon annan heter 'Susan', dödens adoptivdotters dotter. Susan har länge sedan glömt bort allt om hennes morfar med de beniga knäna och den stora vita hästen Binky, och i sant skolat manér förnekar hon att det existerar även fast hon kan försvinna med vilja och har andra oförklarliga gåvor. Tillslut går hon med på att utföra uppdraget med hjälp av en talande Korp och Råttdöden, det går dock snett när barden Imp, som ser misstänkt Älvisk ut, är menad att dö men i sista sekund räddas, dock inte av Susan utan av något annat. Denna bard och hans två musikkompanjoner trollet Lias och dvärgen Glud åker på turné med ”Stenhård Musik” och charmar hela skivvärlden så mycket att inte ens de gamla trollkarlarna kan låta bli att dras med. Med hämndlystna musikergillet och dödens barnbarn hack i häl är det bara en tidsfråga innan lyckan och berömmelsen vänder...


Efter att ha läst en lite tyngre fantasy bok, eller snarare en dyster en, ville jag läsa en lite muntrare och roligare. Jag har läst boken förut men efter att ha läst uppföljare, på engelska och nyare böcker i serien var det roligt att få återkomma med nya ögon. Jag gillar fortfarande idén om en platt värld på ryggen av en sköldpadda, uppburen av fyra elefanter (tekniskt sett fem), som förmodligen är påväg för att träffa fler sköldpaddor och ”The big bang”. Även fast fantasy element såsom dvärgar och alver är väldigt uttjatat och det mesta känns som bleka kloner av Tolkiens verk känns Skivvärlden ganska livfull och frisk, med allt från dvärgflickan som knyter rosetter i skägget för att se ”kvinnlig” ut till trollen som inte kan ränka till tre. Även fast vissa delar i skivvärlden känns mindre aktuella så tycker jag att ”Dödens Trilogi” absolut förtjänar att läsas. Vissa saker i boken känns lite konstigt på svenska, såsom det faktum att många misstar Imp för att vara ”älvisk” vilket på engelska blir ”Are you elvish?” vilket såklart refererar till Elvis (tänka sig!). Men i det stora hela fungerar den svensköversatta bra, inga namn känns våldförda och Josh Kirbys vackra illustrationer har fått stanna på omslagen.