Utrensning av Sofi Oksanen

Jag har läst Utrensning av Sofi Oksanen.

En gammal kvinna hittar en morgon en smutsig och frusen flicka i sin trädgård och berättelse om två helt skilda livsöden som vävs samman och upptäcker att det finns en gemensam historia rullar igång.Väldigt välskriven och intressant att läsa skildringar om livet i Estland efter Sovjetunionens sammanfall och målande beskrivningar både vad gäller personer och miljöer gör att man rycks med och känner sig verkligen på plats när man läser.

”Det var en flicka. Lerig, trasig och smutsig, men i alla fall en flicka. En helt obekant flicka. En människa av kött och blod, inte ett tecken från skyn som varslade om framtiden. Det röda nagellacket flagade. Kinderna var randiga av mascara och halvt raknade lockar med små klumpar av hårgelé och några löv från silverpilen som hade fastnat i dem. Genom den sträva blonderingen kunde man se flottiga mörka hårrötter. Under smutsen var huden i alla fall vit och genomskinlig, som övermogen Transparente blanche, flisor hängde från den torra undre läppen, som annars putade tomatröd, onaturligt klar och blodfylld och den fick smutsen att framstå som en hinna som man borde torka bort likt vax på äpplen som legat länge i kyla. Den violetta färgen hade samlats i rynkorna på ögonlocken, och det hade gått maskor i de svarta genomskinliga strumpbyxorna.”

Det är ingen glad historia, tvärtom, eländet flödar i strida strömmar men det är samtidigt underhållande på ett mysrysligt sätt. Sofi Oksanen fick nordiska kulturrådets litteraturpris för boken 2010, klart välförtjänt enligt mig. Vill man ha en inblick i livet för våra baltiska grannar före, under och efter sovjettiden är det här helt rätt bok.  

Patrik Nilsson 

Nytt läsår - bra boktips!

Hej, här lägger ni in era bokpresentationer och så klart, läser bakåt i tiden för att få tips och tankar om bra (och kanske mindre bra böcker). Kommentera gärna varandras inlägg :)

Tänkte börja med att tipsa om en fantastisk bok jag läste i somras; Majgull Axelssons roman Jag heter inte Miriam.

Miriam, bokens huvudperson,  är en romsk flicka som överlever förintelsen och kommer till Sverige med hjälp av en lånad judisk identitet. Jag heter inte Miriam är en berättelse som tar dig tillbaka till 30-40-talets Jönköping,Sverige och Europa, kriget och koncentrationslägren. Men berättelsen tar dig också in i en människas liv, om överlevnad, osynlig och synlig diskriminering, rädsla och styrka. Boken är också en historia om rasism, "tattarkravallerna" och romernas situation. Skrämmande mycket känns igen - idag.

" – Jag grät själv när jag skrev det sista kapitlet, säger Majgull Axelsson. Boken publicerades förra året, samtidigt som regeringen publicerade sin vitbok om övergrepp och kränkningar av romer under 1900-talet.Majgull Axelsson är journalist och författare och har skrivit flera böcker om övergrepp och utsatthet. I början av 90-talet läste jag hennes dokumentära roman Rosario är död och det är en oerhört stark och obehaglig berättelse om barnprostitutionen på Filippinerna. Läs den också:

''En liten flicka dör i ett land långt borta. Vad angår det oss? i synnerhet om det har gått mer än ett decennium sedan det hände.
Hon hette Rosario Baluyot. Jag mötte henne aldrig, åndå följer hon mig ständigt. Det händer att jag drömmer att hon inte alls är död, att hon fått växa sig vuxen och vacker. Då går hon i blommig klänning bakom mig och skrattar, hennes ansikte har mjuknat, hungerlinjerna har suddats ut, kroppen har skrubbats ren från smuts och skabb. I sådana drömmar är hon den hon var född att bli.
I andra drömmar är hon den hon verkligen blev: en mager unge med gatubarnets torra hud och hårda hände, en liten flicka med undernäringens svarta streck ristade i ansiktet, ett döende barn med tovigt hår och vilda ögon. Då går hon bakom min rygg - inte bara i drömmen utan också om dagarba - och viskar sina frågor:Vad var det för värld jag föddes till? Vad är det att vara människa om det som hände mig får lov att hända?'' ur förordet, Majgull Axelsson

Hälsningar Christina

Min bästa väns dotter - Dorothy Koomson

Boken är skriven av Dorothy Koomson och ät utgiven 2008 av Bonnierförlagen, originaltiteln är ”My best Friend´s girl” och är utgiven av time warner books 2006.

Min bästa väns dotter är en rörande bok som handlar om Kamryn som är en framgångsrik PR-manager för en stor varuhuskedja i Storbritannien, vars liv som skulle at en stor vändning när hennes före detta bästa vän Adele går bort i sjukdomen leukemi. Där hon får vårdnaden av Adeles femåriga dotter Tegan, som är orsaken till att dem är före detta bästa vänner.

Eftersom Kamryn är en hårt arbetande kvinna, så har hon egentligen aldrig haft någon dröm om att skaffa familj och speciellt inte att skaffa barn. För en gång för ungefär 5 år sedan, då hade hon fästman vid namn Nate. Dem skulle gifta sig och allt var jätte bra, men den dagen hon fick reda på att det barnet som låg i hennes bästa vän Adeles mage var Nates, bröt hela hennes värld samman. Det var då kontakten bröts mellan henne och Adele och bröllopet blev avblåst.

Men om vi går fram 5 år till den dagen Kamryn fick vårdnaden för Tegan, det var ett beslut som Kamryn egentligen inte ville. Men hon kunde inte lämna henne hos Adeles föräldrar där hon blev misshandlad och där dem svälte henne. Så hur sårad hon än hade blivit den dagen som hon fick reda på att hennes fästman var pappan till hennes bästa väns barn, så kunde hon inte lämna henne för att svälta.

Det var roligt att läsa om hur hon fick ändra sin vardag för att allt skulle fungera med Tegan, hur ett barn kan påverka så mycket. Men det man fick läsa var att hon skötte det bra för att ha gått från att vara en arbetsnarkoman till att bli en mamma för en flicka som inte är ens egen dotter. Tycker även att det är så bra gjort utav Kamryn att lägga undan sina känslor för att hjälpa ett barn, det bevisar att det finns fina människor här i världen. För det är nog egentligen inte många som kan lägga undan sina egna känslor för att hjälpa någon annan som har svikit, så det är en stark sak att göra. Det var det jag mest blev berörd utav.

Alexandra Fihn

"Mor gifter sig"

En recension av boken Mor gifter sig!

”Mor gifter sig” är en bok av Moa Martinson. Den utspelar sig under 1900:-talet i trakterna runt om Norrköping. Boken handlar om en flicka i sjuårsåldern med namnet Mia. Mia levde med sin mamma och styvfar i en väldigt fattig miljö och tvingades flytta omkring hela tiden. Dom hade inte alltid råd att låta Mia gå i skolan så hennes mor fick lära henne mycket, så som att läsa och skriva. Det hade Mia lätt förr, det blev väldigt mycket tid med bara hennes mamma efter som hon inte lärde känna så många barn när hon inte gick i skolan. istället fick hon hjälpa sin mamma mycket med hushållssysslorna, som t.ex. att hämta vatten och handla mat. Så det var ju en ganska tuff uppväxt för ett sjuårigt barn.
Efter ett tag blev Mias mamma gravid med hennes styvfar som hade alkoholproblem och var väldigt opålitlig. Dom visste aldrig om han skulle komma hem när han hade lovat och modern kom på att han var otrogen. på den tiden var kvinnor väldigt beroende av en man som drog in pengar till hushållet för att få det att gå runt.

Moa Martinsson

Jag tycker att det var en väldigt spännande och gripande bok. Jag tror att deras fattiga situationen var en ganska vanlig sits på den tiden. Boken är en sann berättelse och författaren Moa Martinson är Mia i berättelsen. Hon framträdde under 1920-1930 talet men blev ganska fort bortglömd, men blev återupptäckt under 1970 talet av kvinnorörelsen, men då var hon redan död. Moa blev 73 år och dog 1964. Skulle det inte vara för den här uppgiften tror jag att jag aldrig skulle läst boken, speciellt med tanke på namnet på boken kändes det som den skulle kunna vara skriven för nära och kära. men av en slump läste jag baksida texten på boken och då väckte det mitt intresse.

Det är en väldigt lättläst bok och ger en bra inblick hur det kunde vara förr i tiden. Jag föredrar helst verklighetsbaserade böcker, så jag är väldigt nöjd med mitt bokval och skulle rekommendera den.

Av Andreas Magnusson!

Liza Marklund

Eva Elisabeth "Liza" Marklund, född 9 september 1962 i Pålmark i Piteå, är en svensk författare och journalist samt UNICEF-ambassadör sedan november 2004. Hennes första deckare, Sprängaren, kom ut 1998 och med den etablerade hon sig som en av Skandinaviens mest säljande författare.

Liza Marklund är författaren  till Nobels Testamente en kriminalroman som gavs ut 2006 och filmatisers 2012. Liza Marklund skriver sin sjätte bok om journalisten Annika Bengtzon, Hon inspirerades av pjäsen Nemesis, som är skriven av Alfred Nobel.

Annika Bengtzon dras in i ett morddrama då hon befinner sig i stadshuset för att bevaka Nobelfesten, mitt framför ögonen blir Nobelkommitténs ordförande, Caroline von Behring ihjälskjuten av en kvinna i aftonklänning. Annika Bengtzon beläggs med yppandeförbud av polisen eftersom hennes reportage kan störa polisens jakt på mördaren. Annika Bengtzon fortsätter att undersöka fallet, som leder osökt till en man Alfred Nobel. Självklart får vi följa intriger och problem i hennes familj och bekantskapskrets.

En mycket spännande bok, och om jag hade kunnat sträckläsa boken så hade jag gjort det. Jag tycker att denna bok är en av de bästa böckerna i serien.

Källa: wikipedia

Böcker om Annika Bengtzon

·         Sprängaren (1998) (filmatiserades 2001, se vidare Sprängaren)

·         Studio sex (1999) (filmatiserades 2012, se vidare Studio Sex (film))

·         Paradiset (2000) (filmatiserades 2003, se vidare Paradiset (2003))

·         Prime time (2002) (filmatiserades 2012, se vidare Prime Time (film))

·         Den röda vargen (2003) (filmatiserades 2012, se vidare Den röda vargen (film))

·         Nobels testamente (2006) (filmatiserades 2012, se vidare Nobels testamente (film))

·         Livstid (2007) (filmatiserades 2012, se vidare Livstid (film))

·         En plats i solen (2008) (filmatiserades 2012, se vidare En plats i solen (2012))

·         Du gamla du fria (2011)

·         Lyckliga gatan (2013)

/Mårten Johnsson

Jag heter Isbjörg jag är ett lejon

Jag heter Isbjög jag är ett lejon av Vigdis Grimsdottir

Jag har läst några av Vigdis böcker tidigare,
de jag har läst har jag läst om, även denna bok.

Boken är inte uppdelad i kapitel utan i timmar, 12 timmar som utspelar sig inne i en polis cell.

Hela boken är ett samtal eller rättare sagt en monolog. Isbjörg, kvinnan i cellen berättar under tolv timmar sin livshistoria för sin advokat.

Talar direkt till honom. Vilket får mig som läsare ibland att tro att hon talar direkt till mig.

Isbjörg är inte intresserad av att berätta om brottet hon är misstänkt för än mindre förklara sig skyldig till det. Hon har Petur advokaten i sin grepp eller sin ägo i tolv timmar, hon vill fånga honom ta en bit av, honom, hans själ, hon säger att det är det hon gör, fångar in människor med sin röst sina berättelser. Blir oförglömliga. Isbjörg börjar sin berättelse i barndomen.

Historien är mörk, språket är rått men på ett vackert sätt.

Isbjörgs familj är liten och trasig, i centrum står hennes pappa. En casinospelare med fokus på casino bonusar. Han är färgstark, manodepresiv, excentrisk,k känslig patriark både Isbjörg och hennes mammas liv cirklar kring pappan, både när han har bra dagar och dålig. Och om än mer när han tidigt i boken begår självmord.

Han är ständigt med i deras liv bilden av honom går aldrig att riktigt fånga, den blandas med bilder av en man som misshandlar sin fru låser, in sig i dagar i rad med varma minnen av en vis och kärleksfull pappa. Efter pappans död, bryter mamman ihop, blir ett vrak och Isbjörg räddar sig ännu mer in i sin egen fantasi och sin egen uppfattning om världen.

Hennes fantasi är något hon talar om redan från början. Hon talar om den som ett väsen eller som någon.En vän.

Min fantasi var levande, reslig, föränderlig. Den var kamp glad. Jag saknar den mycket nu.

De alldagligaste händelser iscensatte den i en uppdiktad magisk teater. Och i den virvlande massan av vågor överraskade det mesta mig. Men fantasin släppte mig när den fann att det var nog. Såg till att jag aldrig förlorade ur sikte vad som var verkligt.

Talade om det för mig med en vänlig knackning varge gång den tyckte att jag förirrade mig riskabelt långt bort. Gjorde mig uppmärksam på det med ett lätt tryck som jag kände när jag skakade på huvudet. På det viset var den också min beskyddare.

Liksom du är nu. Och jag kom till besinning. Gladde mig.En stor del av lyckan bestod nämligen av att veta att jag ensam ägde den magiska teatern. Att det aldrig blev någon föreställning för andra på den. Att den aldrig skulle tas i från mig därför att den helt enkelt inte existerade.

Isbjörg är stark och stolt, även om hennes berättelse är en hård och ensam väg låter hon sig aldrig knäckas. Hon är på någotsätt mycket av det mörka i m nniskor, alla de tankar jag tror många har men aldrig berättar om, dem talar hon om.

   Vigdis Grimsdottir

Vigdis Föddes 1959 i Reykjavik . Hon berättar i en intervju att hon alltid har skrivit, redan som fyra åring skrev hon poetiska små lappar till sin pappa, och lite senare noveller. Långt in i vuxenlivet hade ingen annan än hennes familj och framför allt hennes två barn fått höra hennes berättelser.

Det var hennes bror som skickade in hennes texter till ett förlag till slut, Du ska sluta att vara så förbaskat blyg ska han ha sagt.

I en intervju i Dast magazine får hon frågan om vart ifrån hon får sina berättelser

Hon berättar då att hon spionerar på folk. Följer efter människor hon tycker ser intressanta ut och hittar sedan på berättelser som hon tycker skulle passa in på dem. Hon säger att problemet för mig är inte att jag saknar idéer, snarare att jag har alldeles för många.



Zam Helliden Folkhögskola

Tatuerad Torso - Helene Tursten

Helene Tursten:

Hon är född den 17 februari 1954 i Göteborg, skriver svenska kriminalromaner. Hennes mest kända böcker är böckerna om Irene Huss, som även filmatiserats ett flertal gånger.

Blivit nominerad flera gånger till årets författare av Västsvenska författarsällskapet.

Kort om boken:

Boken är utgiven 2001-05-01. Den handlar om huvudpersonen, Irene Huss. En kvinna i 40 års åldern som arbetar som polis. Hon är gift och har två barn, bor i ett hus och har en hund. Hela boken utgår ifrån henne och henns perspektiv. Boken handlar om en nekrofil, som under bokens gång mördar flera människor. Det första mordoffret har en koppling till Danmark, så Irene och hennes kolega Johnny åker till Danmark för att reda ut saker och ting. I Danmark kommer de inte så bra överens med den danska polisen och vid ett tillfälle misstänker Irene Huss att den danska polisen har mer med mordutredningen att göra än enbart som poliser.

Jag tycker:

Jag gillar den här boken starkt! Den har även gjorts till en film, Irene Huss – Tatuerad torso. Boken innehåller fler detaljer än vad filmen gör. Jag anser att boken är mer spännande. Boken är välskriven och den är väl värd att läsa.
/ Frida Adolfsson, a-distans år2