Jag heter Isbjörg jag är ett lejon

Jag heter Isbjög jag är ett lejon av Vigdis Grimsdottir

Jag har läst några av Vigdis böcker tidigare,
de jag har läst har jag läst om, även denna bok.

Boken är inte uppdelad i kapitel utan i timmar, 12 timmar som utspelar sig inne i en polis cell.

Hela boken är ett samtal eller rättare sagt en monolog. Isbjörg, kvinnan i cellen berättar under tolv timmar sin livshistoria för sin advokat.

Talar direkt till honom. Vilket får mig som läsare ibland att tro att hon talar direkt till mig.

Isbjörg är inte intresserad av att berätta om brottet hon är misstänkt för än mindre förklara sig skyldig till det. Hon har Petur advokaten i sin grepp eller sin ägo i tolv timmar, hon vill fånga honom ta en bit av, honom, hans själ, hon säger att det är det hon gör, fångar in människor med sin röst sina berättelser. Blir oförglömliga. Isbjörg börjar sin berättelse i barndomen.

Historien är mörk, språket är rått men på ett vackert sätt.

Isbjörgs familj är liten och trasig, i centrum står hennes pappa. En casinospelare med fokus på casino bonusar. Han är färgstark, manodepresiv, excentrisk,k känslig patriark både Isbjörg och hennes mammas liv cirklar kring pappan, både när han har bra dagar och dålig. Och om än mer när han tidigt i boken begår självmord.

Han är ständigt med i deras liv bilden av honom går aldrig att riktigt fånga, den blandas med bilder av en man som misshandlar sin fru låser, in sig i dagar i rad med varma minnen av en vis och kärleksfull pappa. Efter pappans död, bryter mamman ihop, blir ett vrak och Isbjörg räddar sig ännu mer in i sin egen fantasi och sin egen uppfattning om världen.

Hennes fantasi är något hon talar om redan från början. Hon talar om den som ett väsen eller som någon.En vän.

Min fantasi var levande, reslig, föränderlig. Den var kamp glad. Jag saknar den mycket nu.

De alldagligaste händelser iscensatte den i en uppdiktad magisk teater. Och i den virvlande massan av vågor överraskade det mesta mig. Men fantasin släppte mig när den fann att det var nog. Såg till att jag aldrig förlorade ur sikte vad som var verkligt.

Talade om det för mig med en vänlig knackning varge gång den tyckte att jag förirrade mig riskabelt långt bort. Gjorde mig uppmärksam på det med ett lätt tryck som jag kände när jag skakade på huvudet. På det viset var den också min beskyddare.

Liksom du är nu. Och jag kom till besinning. Gladde mig.En stor del av lyckan bestod nämligen av att veta att jag ensam ägde den magiska teatern. Att det aldrig blev någon föreställning för andra på den. Att den aldrig skulle tas i från mig därför att den helt enkelt inte existerade.

Isbjörg är stark och stolt, även om hennes berättelse är en hård och ensam väg låter hon sig aldrig knäckas. Hon är på någotsätt mycket av det mörka i m nniskor, alla de tankar jag tror många har men aldrig berättar om, dem talar hon om.

   Vigdis Grimsdottir

Vigdis Föddes 1959 i Reykjavik . Hon berättar i en intervju att hon alltid har skrivit, redan som fyra åring skrev hon poetiska små lappar till sin pappa, och lite senare noveller. Långt in i vuxenlivet hade ingen annan än hennes familj och framför allt hennes två barn fått höra hennes berättelser.

Det var hennes bror som skickade in hennes texter till ett förlag till slut, Du ska sluta att vara så förbaskat blyg ska han ha sagt.

I en intervju i Dast magazine får hon frågan om vart ifrån hon får sina berättelser

Hon berättar då att hon spionerar på folk. Följer efter människor hon tycker ser intressanta ut och hittar sedan på berättelser som hon tycker skulle passa in på dem. Hon säger att problemet för mig är inte att jag saknar idéer, snarare att jag har alldeles för många.



Zam Helliden Folkhögskola