måndag 26 mars 2012

Himmelsdalen Peter Meisel

Recension Himmelsdalen av Marie Hermansson

Himmelsdalen är en spänningsroman av en svensk författare vid namn Marie Hermansson. Marie är utöver författare, reporter och frilansjournalist. Hon slog igenom som författare med boken Värddjuret som släpptes 1995.

Boken handlar om Daniel en kille i 25-30 års åldern. Han har den senaste tiden hamnat i en liten depression och sagt upp sig från sitt jobb som tolk. En dag får Daniel ett brev från sin tvillingbror Max där han ber honom att komma och hälsa på honom på en rehabiliteringsklinik i en alpby vid namn himmelsdalen.

Daniel bestämmer sig för att ge sig iväg för att träffa sin tvillingbror som till skillnad från Daniel är en mycket nyckfull person som lidit av psykiska problem under stora delar av sitt liv. Framme i himmelsdalen visar det sig att ett besök inte var det ända Max ville ha. Han ber Daniel ta hans plats på kliniken under en kort period medan han åker iväg för att lösa några akuta problem. Daniel bestämmer sig efter en del övertalning att hjälpa sin bror då livet på kliniken ändå verkar oerhört behagligt och eftersom det bara är några dagar det gäller ser han det som en chans att få en liten gratis semester.

Men tiden går och Max återvänder inte. Det är heller ingen som tror Daniel när han slutligen berättar vem han är, dom påstår att Max inte ens har en tvillingbror. Dessutom verkar det som den lilla idylliska alpbyn och kliniken inte riktigt är va Max påstått att det skulle vara.

I boken möter vi flera karaktärer där dom mest inflytelserika är.

Daniel, huvudpersonen i boken. Beskriven som en aningen blyg och tillbakadragen kille i en mindre livskris där han försöker komma på vem han är.

Max, Daniels enäggstvilling. En motpol till Daniel. Nyckfull, charmerande och framåt i sin personlighet. Lidit av diverse psykiska problem under hela sin uppväxt och har aldrig kunnat stanna på en plats eller fokusera på ett projekt särskilt länge.

Corinne, Daniels kärleksintresse. Hon jobbar i puben i byn och är den enda som kommer riktig nära Daniel. Men vem är hon egentligen och vad är hennes bakgrund?

Dr. Obermann, Daniels och Max doktor när dom bor i byn. En lätt försupen medelålders kvinna som tar extra intresse i Daniel när han berättar om det faktum att han bytt plats med sin bror.

Boken utspelar sig i nutid och språket är i tredje person. Författaren har en förkärlek för väldigt målande miljö- och personbeskrivningar.

Personligen var jag inte speciellt förtjust i boken. Första halvan är oerhört utdragen och innehåller mest sidolånga miljöbeskrivningar som inte för handlingen framåt överhuvudtaget, jag fann mig själv hoppa fram i texten så fort det var dags för en ny miljöbeskrivning. På sidan 102 hittar vi en berskrivning av bergen runt dalen.

"Det verkade vara av en annan bergart än berget på norra sidan. Var det sandsten? Kalksten? Ytan var slät och gulvit. Här och var fans det urgröpningar och grottor vilkas storlek var omöjlig att avgöra och som ingen människa någonsin skulle nå. En del av dessa håligheter verkade vara bebodda av svalor som kretsade längs bergväggen. Andra var utlopp för små bäckar, som grävt sig en passage inuti berget och sipprade ut genom dessa naturens egna stuprör och vidare i små rännilar nerför berget"

Detta är en liten del av den miljöbeskrivning som man finner på sida 102 och som pågår i 1½ sida och den gav mig inte den minsta information som skulle förändra den bild jag hade av dalen utan är bara en massa onödigt svammel.

Andra gånger tycktes författaren hoppa i tiden framåt utan några indikationer på att så skett. Vid några få tillfällen fick jag gå och kolla om jag råkat missat en sida men så var inte fallet. Utöver detta kändes inte Daniel trovärdig. En av dom första sakerna jag tänkte när jag läste boken var, det känns inte som en kille skrivet detta. Och mycket riktigt, när jag då kollade var det en kvinnlig författare som skrivit boken. Med tanke på att huvudpersonen är en kille är det inte en fördel att detta var något av det första jag tänkte på.

Men Daniels trovärdighet var inte det enda jag reagerade på. Nästan alla karaktärer och hela handlingen verkade stundvis mycket ologisk och i bland påtvingad. Och när karaktärer inte betedde sig ologiskt så var det orimlig slump som förde handlingen framåt. Att Corrine råkat spara en papperslapp från 5 år tillbaka som just råkade vara Max första journaler, ja det för ju handlingen framåt men var för mig inget imponerande sätt att föra vidare handlingen på.

Överlag var jag inte imponerad av boken även om den blev aningen bättre i andra hälften när handlingen faktiskt började. Jag skulle säga att boken var läsbar men inget du bör välja frivilligt. Jag skulle jämföra den med en b-action rulle som försöker lite för mycket i stället för att bara vara det den är, lättsmällt underhållning.

1 kommentar:

Om böcker sa...

Peter, du gör en välmotiverad och exemplifierande recension/analys av boken - mycket bra! Du beskriver boken på ett mycket engagerat och levande sätt, precis tvärtemot vad du tyckte själv om boken ;-) så ditt inlägg här är i alla fall högst läsvärt - tack för det!
Nu har vi ju redan haft diskussionen i konferensen och där vart det ju tydligt att den här boken skapar olika läsupplevelser. Boken har också fått väldigt delade recensioner,så det är väl något vi får leva med...
Vänligen Christina