Bock i örtagård, av Fritiof Nilsson Piraten

　
Patron Jon Esping, var herre till Gottorps säteri i Tosterup. Han kunde varken läsa eller skriva, och hans verbala förmåga var grovhugget och enkelt.
I ung ålder var Esping biträde till en kringresande kreaturshandlare. Han blev tidigt lärd i affärer. Men framförallt lärde sig Esping att framgång ligger i kombinationen mellan slughet och tilltagsenhet. Sin fru behandlade Esping som vilken piga som helst. Han var också glad i sprit, vilket kunde gå vilt till ibland. Till och med fara för liv och lem.

Esping hade precis avslutat affärsveckan på Hotel Horn i Malmö, tillsammans med affärsvännen, den lönnfete kreaturshandlaren herr Jesperson. Efter smörgåsbordet var det dags för kaffe, konjak och cigarr. Det var då Esping, (glad i hatten), deklarerade att han ämnade bli byns nye kyrkvärd. Jesperson hade först inte uppfattat vad vännen sagt, eftersom han höll på att gräva sig i högra örat med en liten guldspade, (som han för ändamålet ständigt bar på sig i ett läderetui). Men som lämpligt svar på Espings tal, höjde han med vänster hand sitt punschglas mot Esping. Men när det väl uppenbarade sig för Jesperson att Esping faktiskt ville bli kyrkvärd, blev han först så förbluffad att armarna föll slaka ner längs hans sidor och munnen öppnades på vid gavel. Guldspaden satt kvar i örat. Hans häpenhet kunde inte ha varit större, och följdes av ett skrattanfall, så våldsamt att det var nära att kväva honom och fick blodet att stiga upp mot huvudet så kraftigt att hela huvudet svällde upp och fick guldspaden att ploppa ur örat på honom. Nej, Jesperson hade sannerligen svårt att kunna förlika sig med tanken att hans vän ville bli kyrkvärd. Sagt och gjort, parterna ingick ett vad om 100 riksdaler.

Valförberedelserna till kyrkvärdsämbetet var inte särskilt märkvärdigt för Esping. Strax innan kyrkostämman, åkte han hem och hade ett “enskilt samtal” med Nils Åstradsson, äldste son till avlidne kyrkvärden, och som sågs som den självklare efterträdaren. På ett tydligt sätt förklarade Nils sedan för kyrkstämman, att han faktiskt inte längre var intresserad av tjänsten, utan föreslog istället Esping som den självklare efterträdaren. Detta var inte riktigt vad pastorn hade tänkt, men hade för stunden inte så mycket att välja på.

Till en början av Espings karriär som kyrkvärd, var även pastorn nöjd med Espings insatser. Exempelvis begärde Esping barndop för samtliga statarfamiljers barn. Så kom det sig också, att pastorn ville diskutera ett specialfall. Nämligen Vricklund, och Elisa. Dessa var inte vigda, trots att dom varit tillsammans i 13 år och hade fyra barn tillsammans. Pastorn ansåg att detta var en oacceptabel situation, och om kyrkvärden Esping utverkade så att de två gifter sig, så har han utfört ett storverk å kyrkans vägnar. Problemet var bara att Vricklund inte var den som lät sig skrämmas så lätt. Ty, han var känd för sina herkuliska krafter. “Då han spände musklerna i sin väldiga kropp, ville eggjärn ej bita på honom“. Esping kom dock på ett enklare sätt att få Vricklund med sig på banan. Om Vricklund och hans Elisa ville bo kvar på sin gård, som stod på ofri grund, på Espings ägor, så var det bara att göra som Esping säger. Vricklund och hans Elisa fann sig tvungna att låta tvångsgifta sig om dom skulle få bo kvar på gården.

Bröllopet arrangerades hemma på Vricklunds och Elinas egna gård. Det ordnades med ett stort öltält med långbord, samt en orkester. Efter vigselakten bjöds det på smörgåsbord, följt av hälleflundra, hönsfrikassé, och avslutningsvis stekt fläsk och bruna bönor. Naturligtvis ingick det med massor av brännvin och öl. Snart blev det dags för prästen att avlägsna sig för kvällen med lite ursäkter om morgondagens förpliktelser. Ingen skulle dock sakna prästen, tvärtom var det skönt att kunna få sträcka ut på benen lite. Brudvalsen avverkades och sedan spelades det upp för dans ute på ängen fram tills det kvällades.

Ute på vägen hade det bildats en folksamling. Människor hade kommit dit för att, enligt seden, ropa fram brudparet. Efter att brudparet ropats fram, började man enligt samma sed låta skotten knalla. Det small från gevär och revolvrar. Även starkare detonationer av sprängd dynamit hördes borta i ängarna. Plötsligt hände det; en dynamitgubbe kreverade alldeles intill trappstenen, som flög i luften med brudparet! Detta fick avrunda kvällens festligheter, ansåg Esping som skickade hem folket genom att bussa hundarna på dem. Flyendes i panik över fältet sprang folk sönder tältslagen, som föll ihop, med följd att lyktor krossades och fattade eld i tältet, som snart stod i ljusan låga.

Det visade sig att brudparet klarat sig hyfsat oskadda från explosionen. Brudens ben fick dock dras tillrätta, då det hoppat ur led. Sedan var det dags för värden själv att avlägsna sig efter kvällens bravader. Nu råkade dock Esping vara rejält på lyset. Men stoltheten hindrade honom från en hjälpande hand fram till kusken. Så från hustrappan, hållandes i en styrlina, tog han sikte på grindhålet. När han så satte igång, så råkade han få något för mycket lutning framåt. Därför var han tvungen att låta benen följa upp så gott det gick, för att ej falla framstupa. Med ett stön nådde han tillslut fram till grinden. Ack, Esping hade under sin färd mot grinden, även tagit vägen genom krusbärshäcken, och där lämnat kvar byxorna som fastnat häcken. Än idag heter det om Vricklunds bröllop, att där fick värden av sig brallorna före brudgummen.

Författaren Fritiof
Fritiof Nilsson Piraten, 1895-1972. Född och uppvuxen i Vollsjö, Skåne.
Skolgången gick till en början inte särskilt bra för Fritiof. På Katedralskolan i Lund, blev han ombed att sluta, på grund av “slarvig skolgång“. På läroverket i Ystad blev han till och med relegerad för bl.a. rymning till Köpenhamn, värdshusbesök med spriförtärning, samt för att ha svara en lärare oförskämt. I relegeringsbeslutet kan man också läsa om att Fritiof också haft opassande kontakter med det motsatta könet. (Han hade tydligen träffat en dansk flicka). Men Fritiof tog sig samman och klarade tillslut sin studentexamen. Han kom att utbilda sig till jurist vid Lunds universitet 1914-1918. Fritiof kom att arbeta som advokat i år Stockholm 1919-1921, därefter som advokat i Tranås 1921-1931. Han ansågs vara en skicklig advokat och mycket underhållande i rätten. 1931-1935 bodde han i Göteborg. Nilssons debut 1932, med boken Bombi Bitt och jag, blev snabbt en succé. 1933 skrev han boken Bock i Örtagård, som också blev en stor succé. 1936-1956 bodde han i Kivik, därefter flyttade han till Malmö där han bodde om vintrarna, medan han var kvar under somrarna i Kivik och skrev sina böcker.

Fritiof författarstil
Efter att ha läst boken “bock i örtagård”, så märker man tydligt hur noga författaren är med detaljer. Han lyfter fram detaljer på ett intresseväckande sätt. (se exemplet med Jespersons guldsked i inledningen). Maträtter med vräkiga smörgåsbord skildrar Fritiof också med stor omtanke. Fritiof är också skicklig på att skildra olika personporträtt. Fritiof var ju också jurist och advokat, vilket lyser igenom ibland i boken. Han framför sig ofta sakligt, neutralt och med fraser och resonemang som påminner om juridiska resonemang. Hans beskrivningar av miljöer, landskap är också mycket detaljerade och “måleriska” och ett rent nöje att ta del av. Efter att ha läst boken så uppfattar jag också att Fritiof på ett skickligt sätt också lyckas linda in det tungrodda, tragiska och det negativa, och istället vrida fram det hela på ett komiskt, positivt och lättsamt sätt. Härlig bok helt enkelt, som man gärna läser igen!

Fritiof Nilsson har skrivit följande böcker;

Bombi Bitt och jag (1932)
Bock i Örtagård (1933)
Småländsk tragedi (1936)
Bokhandlaren som slutade bada (1937)
Historier från Färs (1940)
Tre terminer (1943)
Bombi Bitt och Nick Carter (1946)
Skepparhistorier av mig själv och andra (1952)
I Österlen Bilderbok (1953)
Vänner emellan (1955)
Flickan med bibelspråken (1959)
Prästhistorier av mig själv och andra (1961)
Vers på växel (1964)
Millionären (1965)
Historier från Österlen (1972)
Medaljerna (1973)
Bombi Bitt och hans mor (1974)

Henrik Ö

Min Stroke

Författare: Jill Bolte Taylor

Jill Bolte Taylor skriver in hennes bok ”Min Stroke” om sina egna upplevelser om hennes resa igenom en stroke. Boken är en kronologisk dokumentation utav Jill Bolte´s egna erfarenheter, insikter och hennes akademiska perspektiv på en svår hjärnblödning som skede 1996 och som tog 8 år för henne att bli helt återställd.

Innan denna livsförändrande händelse arbetade Jill Bolte som forskare vid Harvard Medical School och undervisade unga läkare om den mänskliga hjärnan.

Boken är uppdelar i fyra delar: Livet före stroken, som går in på vem och hur författaren var innan stroken. Som följs utav en sammanfattning av lättbegriplig vetenskap av vad som skede rent biologiskt den morgonen stroken slog till. Beskrivningen utav vad som hände när stroken slog till är en stor del utav boken, där upplevelsen beskrivs väldigt detaljerat av hur det var för Jill Bolte att vakna upp en morgon med en ovanligt smärta i huvudet. En smärta som visade sig vara en hjärnblödning i vänstra hjärnhalva, som förvärrades för varje stund och bidrog till en märkvärdig resa från en forskares perspektiv som beskriver hur hennes egna kognitiva funktioner gradvis försämrades. I och med att stora delar utav hennes vänstra hjärnhalva ”stängdes av” upplevde hon sitt sinne, sin kropp och världen utanför henne igenom hennes högra hjärnhalva. Som förde med sig att alla hennes sinnen påverkades kraftig och en oförmåga att läsa, tala, skriva, att tänka i linjär logisk ordning och hennes uppfattning om både tid och rum försvann. Hon berättar om hur hon inte längre uppfattade gränser i mellan hennes egna kropp och det som var omkring henne, att avstånd försvann och allt flöt ihop till ett.

Den avslutande delen handlar om hennes egna insikter som stroken förde med sig. Om allt som hon lärde sig om hennes egna hjärna. Men boken handlar egentligen inte om stroke utan snarare vad stroken som en dramatiska händelsen gav med sig – om vår mänskliga hjärnas skönhet och dess förmåga att återhämta sig genom att den hela tiden naturligt anpassar sig till förändringar och lyckas återvinna förlorade funktioner.

Jätte intressant bok tycker jag, framför att läsa om dom intensiva upplevelserna utav författarens skiftande medvetande-tillstånd. Från att leva ur en dominerande vänster hjärnhalva till enbart den högra halvan och sedan hur hon lärde sig och öva upp alla dom förmågor som försvann under stroken till att bli helt återställd.

/ Ulf Fredriksson

High Voltage Tattoo

Kat Von D föddes i Mexico men växte upp i Kalifornien. Redan i unga år ställde hon till med problem men tack vare sin mormor fick hon lära sig att man måste kämpa för det man vill ha och att träning ger färdighet.

Kats historia handlar om allt från barndom och uppväxt till vad man ska tänka på innan man skaffar en tatuering och hur man ska sköta den för att den inte ska bli förstörd.
Kat var bara 14 år när hon gjorde sin första tatuering och upptäckte då att hon hade talang för att tatuera. Och efter många år av träning började hon 1998 sin första profesionella anställning som tatuerare på Sin City Tattoo. Hon jobbade hos många tatuerare för att lära sig nya saker och 2007 öppnade hon äntligen sin egna shop som också blev en tv-serie.

Tyngdpunkten i boken ligger på hennes synpunkt på tatueringar nu. Det arbetet som inspererar henne och tidigare och nuvarande tatuerings konstnärer som hon ser upp till.

Jag tycker boken är bra man får inte bara läsa om Kats liv utan också om många andra saker vilket jag tycker gör boken mycket intressant.

/Emma Jonsson

Gaius Julius Ceaser - En biografi

Jag har läst en biografi om Ceaser, roms första kejsare. Jag valde en biografi om Ceasar just för att jag ville förbättra på mina historiekunskaper och passade då på att läsa en biografi om en historisk person. Ceasar är en historisk person som alla åtminstone känner till vid namn men jag kände att det skulle vara kul att få reda på lite mer detaljer om hans liv. Hur var han och exakt vad var det han gjorde som gav han sin plats i historien.

Boken är skriven av Adrian Goldsworthy. En välkänd Brittisk militärhistoriker. Biografin ligger på 600 sidor med liten text och jag skulle säga att den är medium-svårläst. Adrian gör ett bra jobb med skrivandet men det faktum att det är en oerhörd många namn och personer som är inblandande i event i boken gör att det är mycket att hålla red på och vem som är vem.. Boken börjar med en beskrivning av den romerska byråkratin som är allt annat än lätt att hålla koll på och utöver detta är författaren en militärhistoriker, vilket man märker på hans ingående beskrivningar av diverse bataljer Ceasar var inblandad i. Uppskattningsvis är 150-200 sidor av bokens 600 sidor rena beskrivningar av Ceasars krigsföring i varje slag.

Jag tyckte boken var bra. Även om den var lite tung för en nybörjare av denna typ av böcker som mig. Det var oerhört intressant att läsa om Ceasar och den antika Romerska kulturen. Mitt mål med att läsa bocken var att förbättra mina historiekunskaper och det kan ju utan tvekan säga att jag gjort. Det var i bland lite träligt att läsa igenom sida på sida om detaljer i romersk krigsföring likväl om den oerhörda romerska byråkratin. Men på sätt och vis var det även en fördel då boken övergriper ett väldigt stort spektrum och du lär dig inte bara om Ceasar utan om väldigt mycket mer. Jag skulle vilja lyfta fram ett citat om Ceasars oerhörda förmåga att övertala och manipulera sina armeér men eftersom boken är 600 sidor lång och jag inte markerat något i förväg så har jag kunnat hitta något. Ceasar hade dock en förmåga att spela till folks stolthet och få dom att göra som han ville vilket jag fann väldigt intressant att läsa.

Skillnaden på att läsa en roman och en biografi märktes definitivt på det sättet att jag aldrig fastnade i boken på det sättet att jag inte kunde sluta läsa. Det ska dock sägas att jag inte tyckte det var tråkigt heller. Jag känner också att jag lärt mig något efter att ha läst boken vilket jag inte alltid kan säga efter ha läst en vanlig roman. Överlag var det en väldigt positiv upplevelse och jag skulle defitivt kunna tänka mig att läsa fler böcker i samma ådra. Jag rekommenderar boken till alla som har intresse för historia. Och speciellt om du är intresserad av krigsföring.

14 år till salu

Boken jag läste heter "14 år till salu" och handlar om den fjortonåriga tjejen Tessan ifrån Surahammar.

Tessan älskade att vara i stallet men en kväll på väg hem därifrån blev hon våldtagen av en jämnårig kille. Istället för att berätta om det tog hon på sig all skuld för våldtäkten och mådde allt sämre.

När en kompis föreslog att de skulle "hora" för att tjäna pengar tvekade hon inte.Tessan drogs snabbt in i en ond cirkel av självförnedring och prostitution i jakt på bekräftelse. Genom att sälja sin kropp gång på gång straffar hon sig själv och försöker ta kontroll över situationen.

När hon senare lämnar Surahammar för att komma bort ifrån männen hittar de henne och övergreppen fortsätter.

Jag tycker att boken är bra men många gånger upprepades vissa meningar som gjorde att det blev tråkigt att läsa och jag vart irriterad. Tycker att det är lite äckligt att det var "här i krokarna" då Surahammar och Västerås inte alls ligger långt ifrån Köping och jag brukar vara där rätt ofta.

Författaren heter Caroline Engvall och bor i ett hus strax söder om Stockholm.Rådjur i trädgården och Globen runt knuten. Bor också i Thailand när vintern är för obarmhärtig.
Hon lever med en fantastisk man och väldigt söt son som är född i Oktober 2008. Hon har dessutom en grå mellanpudel vid namn Hugo som hon säger vara ouppfostrad.
Förutom att skriva tycker hon om att göra vackra kort tillsammans med sin mamma.

Tessan och Caroline fick kontakt när Tessan fortfarande var 16 år och ville sluta sälja sig,men inte förmådde.När Tessan,sommaren 2007 hörde av sig till Caroline med rubriken "Hej,minns du mig?" hade ingen utav dom kunnat ana att Tessans historia skulle bli så stor.

/Nathalie Blomander

Louis Armstrong

Författare: James Lincoln Collier

Louis Armstrong såg sig själv aldrig som en utövare av jazz, ändå är han en av de mest betydande personligheterna för musikgenren. Han ansågs senare svika den konstform han varit med och utvecklat, av jazzkännarna, men som författaren James Lincoln Collier till boken “Louis Armstrong” antyder kan man inte förvänta sig något annat av en människa som själv inte såg sig som jazzutövare. En människa som istället såg sig som underhållare och dessutom var besatt av publikens bekräftelse. Som Armstrong själv uttryckte det: “... det är det jag vill ha, en publik. Jag vill höra den där applåden...”

Jag bestämde mig för att läsa biografin om Louis Armstrong efter att fått mitt intresse för jazzen återuppväckt och tidigare i höstas läst den intressanta sammansättningen “Jam Session”. En skildring av jazzens tillkomst och framväxt under början av 1900-talet genom artisterna själva. Jag insåg snart att Armstrong var en viktig del av jazzens historia och bestämde mig för att fördjupa mig i dennes liv.

“Louis Armstrong” är ett välskrivet och omfattande verk om den stora artisten. Dessvärre lämnar skildringen om Armstrongs liv ett flertal frågetecken. Inte p.g.a. författarens brist på efterforskning eller oförmåga att förmedla. Efterforskningen är välgjord och utan kritik, men tyvärr finns det många frågor som inte går att få fram svar på. T.ex. tar Collier upp Armstrongs födelsedatum. Ett datum som Armstrong själv menade var den 4 juli år 1900 men som inte kan stämma enligt Colliers efterforskningar. Samma sak gäller uppväxten. Armstrongs erinringar är motsägelsefulla och har varit avvikande i tidigare utgivna biografier.

Verket innehåller likaså en skildring av de svartas ställning i 1900-talets USA. Vilket är väsentligt för att förstå den fantastiska resa Armstrong gjorde, från samhällets bottenskikt till celebritet. Man förstår således den extraordinära begåvning som Armstrong besatt.

Collier är själv jazzmusiker och detta är något som framgår av boken. Uppskattningsvis består en fjärdedel av boken av beskrivningar av Louis Armstrongs spel. Vilka innefattar bl.a. teknik och uppfinningsrikedom. Beskrivningarna är välgjorda men kan lätt bli lite långrandiga. För att ta del av dessa beskrivningar krävs musikteoretisk förkunskap.

Författaren beskriver ingående de uppsättningar som Armstrong varit del av. En mängd uppsättningar med ett ännu större antal musiker. Detta innebär en massa name-dropping. Är man inte bekant med namnen sedan tidigare kan det vara svårt att hänga med.

“Louis Armstrong” är som tidigare nämnt ett välskrivet och omfattande verk. Vill man ta del av Armstrongs liv och betydelse för musiken under 1900-talet, är detta informationen med stort i. Det krävs emellertid, i min mening, musikteoretiska förkunskaper samt viss kännedom om de betydande personligheterna för att fullt ut kunna tillgodose sig detta verk.

/

Marcus Blomqvist

Ingrid Betancourt - Även tystnaden har ett slut

Oj, är det en bibel jag har framför mig? Över 600 sidor tjock ligger Ingrid Betancourts vittnesmål och tornar upp sig framför mig på bordet. Men 1 vecka senare kan jag konstatera att boken är fantastisk. Den känns privat, närgången, intressant och spännande. Och den griper tag i något hos mig som stannar kvar - vad är det att vara människa?
Ingrid Betancourts bok handlar om hennes 6 år som gisslan hos FARC-gerillan i den colombianska djungeln. Hur orkar man leva vidare i ovisshet, år efter år, utan att veta när man blir frigiven, om man blir det? Ingrid Betancourt föddes i Colombia, men växte upp i Frankrike. När hon i trettioårsåldern återvänder till Colombia och blir politisk ledare för det gröna partiet där, kidnappas hon av den marxistiska gerillan FARC.
Boken handlar om makt och mänsklighet, om den på samma gång avskyvärda och vackra Amazonas, om hur upprepade flyktförsök gör situationen värre och värre och slutligen om hur man kan överleva, känna kärlek och glädje, efter att ha kedjats fast vid ett träd med ett hänglås om halsen, utan mat och vatten, utan möjlighet att sitta eller gå på toaletten trots misshandel och sjukdomar.
Ett mycket starkt personporträtt om och av en mycket stark kvinna. 600 sidor var lätta att läsa.
/boktips av Christina