En Blomma i Afrikas Öken av Waris Dirie

En bok om en sann berättelse. En stark skildring om en värld som känns så långt borta men som faktiskt är en del av den värld vi lever i idag.
Waris Dirie jobbar idag som fotomodell och som goodwill - ambassadör för FN, där kämpar hon för att få stopp på könstympning som hon själv fick uppleva då hon var runt fem år.

I En blomma i Afrikas Öken får man följa Waris resa från öken i Somalia till dit hon är idag. Hon berättar om sitt liv i Somalia där hon levde med sin mamma, pappa, syskon och deras djur. Hon berättar om hur hennes vardag såg ut, hur varje dag var en kamp. Hon delar även med sig av fina minnen som då hon lekte med sina syskon. Vid fem års ålder är det hennes tur att ”bli kvinna”, hon ska bli omskuren. Hennes äldre syster Aman har redan varit med om det och Waris råkade se när det hände och det är bilder hon aldrig kommer att glömma.

Här är ett utdrag från boken när Waris beskriver den kvällen som ska göra henne till en kvinna;
”Den natten låg jag vaken i spänd förväntan tills Mama plötsligt stod lutad över mig. Himlen var fortfarande mörk och det var precis i det ögonblicket – strax före gryning – när det svarta nästan omärkligt ljusnar till grått. Hon gjorde tecken åt mig att vara tyst och tog mig i handen. Jag ryckte åt mig min lilla filt och stapplade, ännu halvt sovande, efter henne. Nu vet jag anledningen till att de för iväg flickorna så tidigt på morgonen. De vill skära i dem innan någon annan vaknar, så att ingen ska höra hur de skriker. Men, även om jag var förvirrad och omtumlad då när det hände, så gjorde jag bara som jag blev tillsagd. Vi vandrade bort från vår hydda, ut i snårskogen. Här ska vi vänta, sade Mama, och vi satte oss på den kalla marken. Himlen ljusnade långsamt, jag kunde nätt och jämt urskilja några gestalter, och strax hörde jag ljudet av zigenarkvinnans sandaler. Mor ropade kvinnans namn och tillade: Är det du? ”Ja, här borta är jag”, hördes en röst, trots att jag inte kunde se någon än. Sedan stod hon plötsligt precis intill mig utan att jag hade sett henne närma sig. ”Sätt dig här”. Hon gjorde tecken mot en flat sten. Det förekom inget samtal, ingen hälsade. Inget ”Hur mår du?” Inget” Det som kommer hända idag kommer göra väldigt ont, så du måste vara duktig flicka.” Nej, ”Slaktarkvinnan” var strikt affärsmässig.
Mama rykte åt sig en bit aven rot från ett gammalt träd och placerade mig sedan på stenen. Hon satte sig bakom mig, drag mitt huvud bakåt åt sitt eget bröst och lade sina ben grensle över min kropp. Jag slog armarna runt hennes höfter. Mor placerade roten mellan mina tänder. ”Bit hårt i den här.” Jag kände mig skräckslagen när minnena av Amans plågande ansikte plötsligt kom störtande över mig. ”Det här kommer att göra ont!” mumlade jag med roten i munnen. Mama böjde sig över mig och viskade till mig: ”Du vet att jag inte kan hålla fast dig. Det är bara jag här nu! Så försök vara en duktig flicka, älskling. Var modig för Mamas skull, så kommer det att gå fort.” Jag kikade mellan mina ben och såg zigenarkvinnan göra sig beredd. Hon såg ut som vilken gammal somalisk kvinna som helst – med ett färgstarkt tygstycke svept runt huvudet och en färgglad bomullsklänning – men hon log inte. Hon tittade strängt på mig, med något dött i blicken, och började sedan rota igenom en stor gammal kappsäck. Jag följde hennes minsta rörelse med blicken eftersom jag ville veta vad hon skull skära mig med. Jag förväntade mig att se en stor kniv, men istället drog hon upp en bomullspåse ur kappsäcken. Hon stack ner sina långa fingrar i kappsäcken och fiskade upp ett trasigt rakblad. Hon undersökte det genom att vända det fram och tillbaka. Solen hade precis stigit upp, och det var tillräckligt ljust för att man skulle kunna se färger, men inte några detaljer. Men jag såg att den naggade rakbladskanten var täck av intorkat blod. Hon spottade på rakbladet och torkade av det mot klänningstyget. Medan hon gned rent rakbladet, blev det alldeles mörkt för mig eftersom min mor band ett tygstycke för ögonen på mig som en ögonbindel. Innan jag visste ordet av började hon skära av mina könsorgan. Jag hörde ljudet av ett slött rakblad såga fram och tillbaka såga fram och tillbaka genom huden.”

Jag ryser varje gång jag läser detta. Boken är otroligt svår att släppa när man har börjat läsa den. Man skrattar, gråter och ryser igenom hela boken. Jag rekommenderar starkt att fler läser En blomma i Afrikas öken. Jag älskar att läsa sanna berättelser, men just denna bok har satt spår i mig som jag aldrig kommer att glömma.

Visste ni att kvinnlig könstympning är den förhärskade sedvänjan i 28 länder i Afrika, FN uppskattar att omskärelse har utförts på omkring 130 miljoner kvinnor och flickor. Minst 2 miljoner flickor riskerar att bli nästa offer, vilket betyder 6000 flickor varje dag.

Av Jenny Kassell