Boken handlar om en pojke som heter Hercule Barfus och hans händelserika liv på 1800-talet.Han är egendomlig på flera sätt .När han föddes av sin mamma, som var glädjeflicka var han så pass misbildad att man knappt trodde att han skulle överleva . Han var döv och dvärg men hade en sällsynt gåva – han kunde läsa andras tankar. Samma dag som han föddes , föddes även ett annat barn på samma bordell – flickan Henriette som är rena motsatsen till Hercule- väldigt frisk och redan som barn oerhört vacker. Barnen blir kära i varandra , det finns något slags samband mellan dem som är väldigt starkrt. Redan som barn vet de att deras kärleken är evig. Men ödet utsätter båda två för våldsamma utmaningar. De är tvungna att skiljas när de är bara elva år gamla men de glömmer aldrig varandra och Henriette är den enda anledningen till att Hercule kämpar för sitt liv när han möter olika faror på sin väg, när han vandrar i Europa och försöker att hitta henne . Läsaren följer honom i alla hans livsfarliga aventyr . Ödet får Hercule att hamna i koster och på dårhus, i Vatikanen och i ett varietesällskap. Till slut hittar Hercule och Henrietta varandra när han är nära döden och nästan tappat allt hopp om att hitta henne. De återförenas, men kort därpå dödas Henriette av Hercules fiender, som var efter honom. Han kan inte förlåta sig själv och sitt öde för detta och har bara en önskan – att hämnas. Han använder sin gåva för detta och med sin starka vilja manipulerar han dem som utsatt honom för lidande förut. Han förvandlas till ett obarmhärtig monster som inte visar någon nåd, till en dag när han hör Henriettes röst inom sig, som ber honom att sluta och hitta ro inom sig själv. Detta förändrar hans liv och han reser till Amerika för att börja ett nytt liv. Där bosätter han sig på en ö, där det bara bor döva och han utvecklar ett nytt språk för döva. Det är i Amerika han dör som gammal man med lungnat hjärta längtade efter att återförenas med Henriette igen men denna gång är för evigt.
Intrycket jag fick av bocken är blandat. En sak som var mycket bra är författarens språk– detaljrikt och sofistikerat vilket man inte förväntar sig från en modern författare. Det kändes lite som äldre tiders äventyrsberättelser . Detta skiljer «Den vidunderliga kärlekens historia» från många andra moderna romaner och jag tror just detta gjorde att boken fick Augustpriset som bästa svenska roman 2002. Men oavsett allt, kände jag mig helt likgiltig till huvudkaraktärens öde. Det var väldigt svårt för mig att tro på deras fenomenala kärlek . Historian kan upplevas som en tolkning av Skönheten och odjuret, den är lika sagolik, men Skönheten och Odjuret väckte mer medkänsla, förståelse och medlidande hos mig än Herkule och Henriette gjorde. Det var något som saknades i deras karaktärer. Jag tyckte att författaren målade upp de för idealiska , till och med i deras fula och hemska handlingar beskrev han som något vackert . Så deras kärlekshistoria blev inte riktigt till något spännande för mig . Men boken i sig var ganska intressant , särskilt de flera insikter i dövas språk. Jag alltid undrat hur man upplever världen som döv och den delen i boken var faktiskt mest intressant för mig. Jag skulle rekommendera boken till alla som är förtjusta i äventyrshistorier . Och jag håller absolut med Dagens Nyheter som kommenterade boken så här : «Strunta i ade svenska slackdeckarna ni hade tänkt att läsa och välj Vallgren istället.Det är spännande och underhållning och det gör inte ont när idéer sätts i rörelse».
Alexandra Tyurina
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar