Mina drömmars stad
Mina drömmars stad är den fjärde boken ur Per Anders Fogelströms serie om Stockholm. Boken utspelar sig under 1860-1880. Henning Nilsson har lämnat sin barndoms stad för att bege sig till den förväntansfulla storstaden ihop om en bättre tillvaro. Han kämpar i den nya tillvaron om hans existens i fattigdomen. Han sliter med sitt mödosamma arbete i hamnen och försöker att försörja sin familj som han skaffat. Hans vän Tummen drömmer om revolution och försöker skapa intresse. Socialismen och arbetarnas rättigheter finns bakom hörnet men är fortfarande för nytt och okänt för folket i staden. Några få kraftansträngningar lyckas ändå skapas och några av de första strejkarna bryter ut ihop om bättre arbetsvillkor. Annika som var dotter till mannen som Henning var inneboende hos hade andra knep för att slippa fattigdomen, hon skrapade ihop sina få slantar till fina kläder som hon tjänade på värdshuset. När hon gick prydligt klädd på värdshuset skulle någon rik man komma och rädda henne från fattigdom och smuts. Andra gick de inte lika bra för de fick leva på prostitution och hårt arbete.
Om man jämför de första tre böckerna med denna blev jag en anning besviken eftersom jag tycker att de andra böckerna hade fått med mycket mer. De andra böckerna var mer detaljerade och hämdelserika. Boken var trots det ändå inte dålig. Boken skulle ändå få en 4a av en 5a av mig men de andra böckerna är verkligen en stor 5a för mig. Helt enkelt toppen. Boken jag läst nu handlade mer om några specifika människors vardag och innehöll inte så mycket av vad som hände runt omkring dem. Jag tycker Fogelström fick med de fattigas vardag trots att de första tre böckerna var händelserikare. De fyra sista böckerna kommer jag också att läsa under sommaren. Tack Christina för ett strålande tips av författare, de passade mig.
Av Cecilia Ekman
onsdag 7 maj 2008
måndag 5 maj 2008
Diamantsvärdet och Träsvärdet
Svärdens Väktare: Diamant svärdet och träsvärdet - Nick Perumov
Recension av: Jennifer Laében Rosén
Författaren Nick Perumov är Rysslands främste fantasy författare och han har även fått priser för sitt författarskap internationellt.
Människorasen, eller ”hunnerna” som de annars heter, har sedan länge erövrat världen och har slagit de flesta icke-människorna (alver och gnomer etc) i spillror och styr över världen med en järnhand från staden Melin. Många av de andra folken (förutom i vissa fall de ”friborna) lever, när boken utspelar sig, förtryckt och de flesta i slaveri. Dankernas orakel, Ilejna, förutspådde cirka 300 år tidigare förloppet i boken om Dankernas totala förlust och i en profetia siar hon om de båda svärden som ska ”stoppa tiden” och att när Dankerna befinner sig vid utplåningens rand ska deras vedergällning komma. När danker slaven Agata blir lurad att mottaga det ena av dessa svärd, Träsvärdet Immelstorn, och hennes husbonde tar den i besittning för att sedan lämna henne att dö så börjar jakten på svärdet och de flesta börjar förbereda för krig.
Boken började på ett sätt som jag ofta hatar i just fantasy böcker, en förtryckt alvflicka hamnar av slumpen i något större som kommer omvälva världen. Många av sidokaraktärerna, fast de kan ju likväl kallas delade huvudkaraktärer, tilltalade mig ofta mer såsom den hämndlystna kungen som anar en konspiration från de som ska beskyda honom, eller spionen som mest verkar vilja hem. Det var ofta svårt att veta vad som skulle hända härnäst och världen kändes mindre glorifierad som i många andra fantasy böcker, vilket är ett stort plus från min sida. Jag kan tycka att det är irriterande när den svenska översättningen skriver ut ryska alfabetet när de pratar dankernas språk och att Perumov är väldigt mån om att påpeka om någon uttalar med brytning,vilket Agata såklart alltid måste irritera sig på, eller när en människa pratar som en riktig danker, som Agata alltid måste hänföras av. För att vara en person som säger att hennes motto i livet är att ”där det finns liv – finns det hopp” så är hon väldigt mån om att be folk att ta livet av henne, tänka att slutet är kommet och hon orkar inte mer etc. En sak jag stör mig på, som är en petetess men jag har grubblat på det en del, är när det dras ”inside skämt” inom fantasy böcker som t.ex. när de refererar talesätt som om en svensk skulle säga ”Lika som bär” till en amerikan utan att förklara i en fotnot eller liknande. En annan sak jag ogillar är när karaktärerna ofta har en suveränt klar uppfattning om vad allting är, om något är gjord av en viss textilsort eller vad en basilika liknande ört är... Och oftast är det någon högst ovanlig eller lyxig variant av något. Boken var ju dock inte helt värdelös, mestadels inte min kopp té. Boken slutade ju såklart precis när det precis kändes som att den började bli intressant och fartfylld.
Recension av: Jennifer Laében Rosén
Författaren Nick Perumov är Rysslands främste fantasy författare och han har även fått priser för sitt författarskap internationellt.
Människorasen, eller ”hunnerna” som de annars heter, har sedan länge erövrat världen och har slagit de flesta icke-människorna (alver och gnomer etc) i spillror och styr över världen med en järnhand från staden Melin. Många av de andra folken (förutom i vissa fall de ”friborna) lever, när boken utspelar sig, förtryckt och de flesta i slaveri. Dankernas orakel, Ilejna, förutspådde cirka 300 år tidigare förloppet i boken om Dankernas totala förlust och i en profetia siar hon om de båda svärden som ska ”stoppa tiden” och att när Dankerna befinner sig vid utplåningens rand ska deras vedergällning komma. När danker slaven Agata blir lurad att mottaga det ena av dessa svärd, Träsvärdet Immelstorn, och hennes husbonde tar den i besittning för att sedan lämna henne att dö så börjar jakten på svärdet och de flesta börjar förbereda för krig.
Boken började på ett sätt som jag ofta hatar i just fantasy böcker, en förtryckt alvflicka hamnar av slumpen i något större som kommer omvälva världen. Många av sidokaraktärerna, fast de kan ju likväl kallas delade huvudkaraktärer, tilltalade mig ofta mer såsom den hämndlystna kungen som anar en konspiration från de som ska beskyda honom, eller spionen som mest verkar vilja hem. Det var ofta svårt att veta vad som skulle hända härnäst och världen kändes mindre glorifierad som i många andra fantasy böcker, vilket är ett stort plus från min sida. Jag kan tycka att det är irriterande när den svenska översättningen skriver ut ryska alfabetet när de pratar dankernas språk och att Perumov är väldigt mån om att påpeka om någon uttalar med brytning,vilket Agata såklart alltid måste irritera sig på, eller när en människa pratar som en riktig danker, som Agata alltid måste hänföras av. För att vara en person som säger att hennes motto i livet är att ”där det finns liv – finns det hopp” så är hon väldigt mån om att be folk att ta livet av henne, tänka att slutet är kommet och hon orkar inte mer etc. En sak jag stör mig på, som är en petetess men jag har grubblat på det en del, är när det dras ”inside skämt” inom fantasy böcker som t.ex. när de refererar talesätt som om en svensk skulle säga ”Lika som bär” till en amerikan utan att förklara i en fotnot eller liknande. En annan sak jag ogillar är när karaktärerna ofta har en suveränt klar uppfattning om vad allting är, om något är gjord av en viss textilsort eller vad en basilika liknande ört är... Och oftast är det någon högst ovanlig eller lyxig variant av något. Boken var ju dock inte helt värdelös, mestadels inte min kopp té. Boken slutade ju såklart precis när det precis kändes som att den började bli intressant och fartfylld.
Levande Musik
Levande Musik (Skivvärlden) av Terry Pratchett
Recension av Jennifer Laében-Rosén
Efter att döden varit tvungen att skörda sin adoptivdotters liv går han ut på en resa för att glömma. Och senast döden tog ledigt så slutade folk att dö, vilket visade sig inte vara det trevligaste som kunde hända, men den här gången fortsätter folk att dö vilket tyder på att någon annan kan fylla ut rocken och utföra jobbet. Och denna någon annan heter 'Susan', dödens adoptivdotters dotter. Susan har länge sedan glömt bort allt om hennes morfar med de beniga knäna och den stora vita hästen Binky, och i sant skolat manér förnekar hon att det existerar även fast hon kan försvinna med vilja och har andra oförklarliga gåvor. Tillslut går hon med på att utföra uppdraget med hjälp av en talande Korp och Råttdöden, det går dock snett när barden Imp, som ser misstänkt Älvisk ut, är menad att dö men i sista sekund räddas, dock inte av Susan utan av något annat. Denna bard och hans två musikkompanjoner trollet Lias och dvärgen Glud åker på turné med ”Stenhård Musik” och charmar hela skivvärlden så mycket att inte ens de gamla trollkarlarna kan låta bli att dras med. Med hämndlystna musikergillet och dödens barnbarn hack i häl är det bara en tidsfråga innan lyckan och berömmelsen vänder...
Efter att ha läst en lite tyngre fantasy bok, eller snarare en dyster en, ville jag läsa en lite muntrare och roligare. Jag har läst boken förut men efter att ha läst uppföljare, på engelska och nyare böcker i serien var det roligt att få återkomma med nya ögon. Jag gillar fortfarande idén om en platt värld på ryggen av en sköldpadda, uppburen av fyra elefanter (tekniskt sett fem), som förmodligen är påväg för att träffa fler sköldpaddor och ”The big bang”. Även fast fantasy element såsom dvärgar och alver är väldigt uttjatat och det mesta känns som bleka kloner av Tolkiens verk känns Skivvärlden ganska livfull och frisk, med allt från dvärgflickan som knyter rosetter i skägget för att se ”kvinnlig” ut till trollen som inte kan ränka till tre. Även fast vissa delar i skivvärlden känns mindre aktuella så tycker jag att ”Dödens Trilogi” absolut förtjänar att läsas. Vissa saker i boken känns lite konstigt på svenska, såsom det faktum att många misstar Imp för att vara ”älvisk” vilket på engelska blir ”Are you elvish?” vilket såklart refererar till Elvis (tänka sig!). Men i det stora hela fungerar den svensköversatta bra, inga namn känns våldförda och Josh Kirbys vackra illustrationer har fått stanna på omslagen.
Recension av Jennifer Laében-Rosén
Efter att döden varit tvungen att skörda sin adoptivdotters liv går han ut på en resa för att glömma. Och senast döden tog ledigt så slutade folk att dö, vilket visade sig inte vara det trevligaste som kunde hända, men den här gången fortsätter folk att dö vilket tyder på att någon annan kan fylla ut rocken och utföra jobbet. Och denna någon annan heter 'Susan', dödens adoptivdotters dotter. Susan har länge sedan glömt bort allt om hennes morfar med de beniga knäna och den stora vita hästen Binky, och i sant skolat manér förnekar hon att det existerar även fast hon kan försvinna med vilja och har andra oförklarliga gåvor. Tillslut går hon med på att utföra uppdraget med hjälp av en talande Korp och Råttdöden, det går dock snett när barden Imp, som ser misstänkt Älvisk ut, är menad att dö men i sista sekund räddas, dock inte av Susan utan av något annat. Denna bard och hans två musikkompanjoner trollet Lias och dvärgen Glud åker på turné med ”Stenhård Musik” och charmar hela skivvärlden så mycket att inte ens de gamla trollkarlarna kan låta bli att dras med. Med hämndlystna musikergillet och dödens barnbarn hack i häl är det bara en tidsfråga innan lyckan och berömmelsen vänder...
Efter att ha läst en lite tyngre fantasy bok, eller snarare en dyster en, ville jag läsa en lite muntrare och roligare. Jag har läst boken förut men efter att ha läst uppföljare, på engelska och nyare böcker i serien var det roligt att få återkomma med nya ögon. Jag gillar fortfarande idén om en platt värld på ryggen av en sköldpadda, uppburen av fyra elefanter (tekniskt sett fem), som förmodligen är påväg för att träffa fler sköldpaddor och ”The big bang”. Även fast fantasy element såsom dvärgar och alver är väldigt uttjatat och det mesta känns som bleka kloner av Tolkiens verk känns Skivvärlden ganska livfull och frisk, med allt från dvärgflickan som knyter rosetter i skägget för att se ”kvinnlig” ut till trollen som inte kan ränka till tre. Även fast vissa delar i skivvärlden känns mindre aktuella så tycker jag att ”Dödens Trilogi” absolut förtjänar att läsas. Vissa saker i boken känns lite konstigt på svenska, såsom det faktum att många misstar Imp för att vara ”älvisk” vilket på engelska blir ”Are you elvish?” vilket såklart refererar till Elvis (tänka sig!). Men i det stora hela fungerar den svensköversatta bra, inga namn känns våldförda och Josh Kirbys vackra illustrationer har fått stanna på omslagen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)